Kan inte låta bli och le när jag tänker på hur vi förflyttar oss med alla dessa barn. Hur får vi det att fungera egentligen? I omgivningens ögon måste det se hemskt komiskt ut. Men vi har faktiskt en rutin på det. Sen kanske barnen inte alltid gör som man säger och då blir det extra roligt att springa som en skållad råtta för att samla in alla.

Inför en utflykt eller resa så ser man till att barnen är mätta först och främst. Att åka iväg med hungriga barn är som att be om trubbel. Och om det inte är nödfall så gör man det förstnämnda. Sen är det blöjbyte på löpande band som gäller. Efter det är det påklädning av alla barnen. Gabriel som är två tycker det är roligt att klä på sig själv så mycket behöver man inte göra för honom. Otroligt vad de lär sig fort. Men i hans fall så har han väl mer eller mindre blivit tvungen eftersom trillingarna tar sin tid.

Sen kommer nästa roliga del och det är att ta ut alla i hissen en och en utom Gabriel för han går själv. Hinna låsa dörren och ta med det som ska med innan alla kryper ut ur hissen igen. Det kan bli ett par turer med lyftandet in och ut ur hissen då de hellre vill utforska utanför.

Sen ner en våning för att hämta ut vagnen i förrådet. Hissen tar inte vagnen eftersom den är för bred så detta är våran enda lösning för tillfället tills vi hittar annat boende. Vagnen transporteras ut för att blockera utgången lite sen är det bara att raskt springa och hämta alla barnen som vid det här laget har krypit ut ur hissen. Den synen måste ju vara roligast att se. Spänner fast trillingarna en och en och Gabriel står vid det här laget med sin sparkcykel och med start motorn igång. Ut genom porten och iväg. Packning, barn och oss själva. Går mot bilen som ligger en bit bort. Gabriel gasar för fulla muggar bredvid eller framför. Massor med stopp på vägen då mycket skall utforskas, men det är i alla fall ett barn för tillfället ( vågar inte tänka på hur det blir sen ). Över gatan och övergångstället och bilisterna som fått stanna trycker ansiktena mot bilrutan av självaste åsynen av allt.

Sen är det bara ett par femtiotal meter till bilen som är av modell större eftersom vi är många i familjen. Väl framme så stannar en av oss bredvid vagnen och Gabriel som åker sparkcykel åt alla håll. Mest att hålla koll på honom eftersom vi behöver köra fram bilen en bit för att kunna öppna dörrarna och bagageluckan för att få in allt och alla. En av oss kliver in i bilen och tar emot alla en och en och det brukar gå hyfsat om de inte är på dåligt humör. När allt är tömt så öppnas båda dörrarna bak och trillingvagnen körs in som den är utan att fällas i hop. Ja vi har ett bagageutrymme som inte är av denna värld och tom en vagn som är 109 cm bred och något längre kan köras in och ändå få plats över, det ni...

Sen är det bara för mig och min sambo att sätta sig bakom ratten respektive passagerarsidan och köra iväg. Och ska vi ut så gäller samma procedur fast baklänges. Vid längre resor bort med mycket packning så hämtar vi bilen och kör fram till porten för att lasta först innan vi tar in barnen och åker iväg. Men dessa längre resor är inte så ofta med alla barnen som ni kanske förstår. Vår väska består av en stor ryggsäck med extrakläder, blöjor, drickflaskor, plåster och nödproviant ( har jag glömt något? ).

Och kanske ni kan tänka er synen som blir när vi kommer och ska lasta in alla. Här är en bild på våran bil förresten.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ni som har följt mig i min tidigare blogg vet att jag är en aktiv människa. Jag gillar helt enkelt att röra på mig för att det får mig att må bra. Och i och med det så kan jag äta vanligt utan att behöva följa bantningskurer och svältdieter. För det är absolut ingenting för mig. Och med så många barn så måste jag ändå vara en förebild för dom och visa att motion är bra och att äta sunt men ändå synda ibland.

Jag är absolut ingen fanatiker av träning, tycker bara att det är så skönt att röra på mig. Men ni kommer säkert att märka att vissa saker jag gör kanske är extrema i era ögon. Men allt är relativt.

Nu är jag gravid i vecka 29 så min motion över huvud taget är inte extrem på något sätt. Och med många barn så får man hitta tiden när man kan. Och eftersom jag jobbar så är till och från jobbet en bra tid just nu. Men med tanke på mitt tillstånd så är det nedkortat till en tur om dagen bara. Jag går mycket. En tur är 5 km hemifrån till bussen vid Handen. Förut så gick jag både hem och dit men eftersom jag är så långsam och får sammandragningar så tycker jag ändå att 5 km är okej i stället för en mil. Det tänkte jag köra på så länge det går fram tills det är dags för barnet att komma ut. I det här fallet så får jag lyssna på min kropp lite.

För övrigt så älskar jag och cykla och hade som rutin att cykla till jobbet varje dag. Det fungerade tills jag var i vecka 14 med trillingarna. Sen var det läge och sluta. Det gick inte längre pga riskerna. Till och från jobbet så är det mer än 5 mil sammanlagt. En enkel tur på 2,54 mil tog mig, i icke gravid tillstånd, en timme att cykla. Vilket inte är så mycket sämre än bussen från dörr till dörr. I mångas ögon är jag helt galen som cyklade till jobbet och så långt men för mig var det en ren njutning. Och det kommer jag att fortsätta med då cykling är en utomordentlig motion. Tack vare att jag höll igång så pass så orkade jag igenom trillinggraviditeten ända fram till vecka 36 och även tre månader efter de föddes så var jag med i Tjejvättern på 10 mil och fick tiden 4,5 timmar.

Jag har som mål att delta i Vårruset varje år och jag startade med det för två år sedan. Det har blivit som en grej mest för min del. Och jag kommer även att delta i år den 1:a juni. Fast denna gång springer jag inte eftersom jag mer eller mindre är höggravid. Fem kilometer är inga problem för mig så vida någonting allvarligt inte inträffar. Då självklart tänker jag inte delta om det finns hälsorisk för mig eller barnet. Men annars inget hinder. Normalt har jag tiden 29 minuter på 5 km och då som icke gravid. Kommer att ha som mål att delta varje år så länge det går.

Jag och min sambo var med i premiären för Parloppet förra året men kan i år inte delta eftersom denna rutt inte går att gå runt. Det går ut på att man anmäler sig som par, nödvändigtvid inte kille och tjej, och sen springer man åt varsitt håll och möts på halva vägen. Turen är endast 5 km och ganska lätt att springa för den som är van att röra på sig lite. Kan varmt rekommendera det som en kul tävling.

Att jag äter sunt är väl lite till överdrift men jag äter ganska mycket ren mat, dvs jag tillagar den själv på rena ingredienser. Det beror mer på att jag är glutenintolerant än att jag är förskräckt över dagens innehåll i snabbmaten. Men visst syndar jag när det gäller det onyttiga också, det jag kan äta givetvis. Jag tror inte på att slopa saker och ting helt. Bättre att äta med måtta och det gäller allt och sen att man rör på sig. Det man stoppar i sig får man göra sig av med i motionsspåret helt enkelt.

Här kommer ni att få följa mig på vägen då jag läste någonstans att det är bra att föra dagbok över sina motionsvanor. Det både peppar en och att man får överblick lite på hur mycket man egentligen rör på sig. Nu har jag en kalender där jag fyller i exakt så jag kanske sammanfattar mer här periodvis innan det sätter i gång på allvar efter barnets födelse. Så ha överseende med att det går lite trögt i början.

Har ni frågor över mina metoder så hör gärna av er. Kan jag hjälpa så gör jag det.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva