När man har trillingar så tänker i varje fall jag ofta på hur folk bemöter en och hur barnen kommer att ta det. Vi kämpar i vår familj att alla skall få lika behandling så mycket som möjligt eftersom för oss är de allihopa barn.

Men visst förstår jag folks nyfikenhet. Därför har jag en hemsida och en blogg. Just för att de som är nyfikna ska få titta. När jag fick beskedet att jag väntade trillingar så sökte jag information på nätet men fann inte mycket. Och heller inte många att prata med. Idag har jag några stycken i min omgivning som förstår oavsett om de har trillingar eller inte. Bilder finns på min hemsida där den som vill se hur det såg ut vid förlossningen av trillingarna.

Gå in på http://www.familjenxl.dinstudio.se .

Man kommer aldrig ifrån att det är unikt och annorlunda. Jag är ändå oerhört tacksam över att fått uppleva det. Jag har inte bara gåvan att få många barn utan också gåvan att fått vänta och föda trillingar. Hur många har fått den chansen? Där skiljer jag mig. Men visst kan det stundtals vara jobbigt också att alltid vara omtalad, den som folk viskar bakom ryggen på och uttittad.

Att vänta trillingar är också en upplevelse i sig. Det jobbiga var att man inte hade så många att dela den med. Vart man än gick vem man än pratade med så tog man över samtalsämnet för en som "bara väntade ett barn". Vilket inte kändes så bra för min del, fick mycket dåligt samvete många gånger då jag vet hur unikt det också är. Men det gick ändå eftersom jag började att blogga i stället och fick på så sätt prata av mig.

Idag är trillingarna ett år och mycket har hänt under tiden. Det blir alltid uppståndelse kring en när man är ute och går. Vi försöker dock hålla låg profil för barnens skull. Oftast så går det bra. Vi kan inte sitta inne och gömma oss bara för att vi har trillingar och många barn, det går ju inte.

Det kommer nog alltid att finnas människor runt om en som kommer att kommentera eller ha synpunkter på trillingarna eller antalet barn vi har. Men valet är ändå vårt och i slutändan så är det vi som går hem och tar hand om dem.

Men faktum är att aldrig förr så har jag känt mig så ensam som jag gör nu över att vara mamma till många barn och trillingar. Som tur är så har jag ett fåtal runt om mig som fortfarande är mina vänner. Nya har kommit in i mitt liv men också många gamla har vänt mig ryggen.

Tänkte lägga upp en bild på gossarna då de var nyfödda. Denna bild publicerades i tidningen bland födelseannonserna.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva