Ja så kom det ett brev på posten till oss om en orosanmälan till sociala myndigheterna från någon i vårat trapphus. De hade uttryckt sin oro över barnen den 11 maj och samtidigt så sitter jag med försäkringskassans papper om sjukanmälan för en av mina söner som skall fyllas i ( man kan ju inte sjukanmäla alla fyra som vid det tillfället var magsjuka ). Jag kan inget annat än att sucka fast jag egentligen skulle vilja skrika ännu högre än igår. Hör ni grannar, vad tänkte ni på? Sjuka barn gråter när de kräks och skiter på sig eller har ont just för att dom är sjuka. Tänk att sociala myndigheterna får slösa på sina resurser på en utredning som förmodligen inte kommer att leda någon vart i stället för att verkligen hjälpa barn som behöver det.

Kunde inte låta bli att skriva en lapp och sätta i porten:

Hej Grannar!

Den 11 maj så har någon i detta trapphus roat sig med att anmäla oss till sociala myndigheterna och uppenbarligen uttryckt sin oro över alla våra barn. Och alla våra barn som vid detta tillfälle var magsjuka dessutom ( alla fyra ). De kräktes i omgångar, sket på sig och grät en hel del för att de förmodligen hade ont i magen eller mådde dåligt ( och för dig som inte vet så gråter sjuka barn ). Våra pojkar höll på så i stort sett hela natten och om vart annat.

Vad enkelt det hade varit för dig som anmälde oss att komma och ringa på dörren i stället. Du hade fått ganska klara bevis omgående på att alla var magsjuka. Men förmodligen tyckte du att det var enklare att ringa ett anonymt samtal till sociala myndigheterna.

Det finns dock bevis på att alla var magsjuka i form av samtal till försäkringskassan, VAB från jobbet, samtal till Handens närsjukhus och sjukvårdsupplysningen. Så din anmälan kommer inte så långt mer än att sociala myndigheterna får ännu en utredning som läggs ner i stället för att använda sina resurser till att hjälpa barn som verkligen behöver det.

För er som det sticker i ögonen på att vi har många barn så vill jag bara säga att vi är på väg att skaffa större boende, men även sådant tar tid eller kostar pengar. Jag tycker inte att vi ska behöva sätta en lapp i porten eller springa hos sociala myndigheterna varje gång barnen är sjuka för att de gråter lite. Det hade varit enkelt och löst på fem minuter om du hade ringt på dörren i stället. Jag eller min sambo Thomas bits inte. Så till dig som anmälde oss, här är mitt nummer XXX-XXX XX XX eller ring på dörren en trappa upp.

Mvh Eva och Thomas

Just nu är jag bara allmänt irriterad över människor som inte har något bättre för sig än att kolla på sina grannar. Visst är det bra att sociala finns för barnens skull men snälla. Barngråt och skrik i alla ära. Man hör om det är gnäll eller smärta. Ring på dörren och fråga, ta reda på fakta i stället. Ha lite ryggrad.

Jag vet vilka de flesta är i min port och detta gör ju att man kommer att fråga ut varenda en. Men förmodligen så kommer denna person inte att ge sig till känna. Så jag kan lika gärna uttrycka min irritation här.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag kan förstå nyfikenheten när man kommer med tre på en gång. Men ibland undrar man över människors beteende. Vissa kommer smygande och frågar försiktigt och andra vräker ur sig saker och tror sig veta bäst hur vi ska göra. Sen finns det dom som pratar bakom ryggen på en i tron om att man inte hör något och sen finns det dom som visar det tydligt eller säger det tydligt med. Vart man än går så väcker man uppmärksamhet och det går inte att undgå. Ingen av oss vill låsa in sig eller låta barnen leva i en skyddad verkstad. Precis som de andra barnen så vill vi att de ska se, uppleva och lära sig saker. Vi gör utflykter och allt annat som en "normal" familj gör.

Vi hoppas att folks kommentarer försvinner vart eftersom barnen växer och vagnen är ute ur bilden. Då ser de bara antalet barn och reaktionerna blir då kanske annorlunda. Även om de troligtvis kommer att kommentera, för det gör dom ändå när man har många barn och faller utanför normen som normal familj. Givetvis hoppas vi också på att barnen inte tar skada av allt detta hysteri. Hur kommer de bli behandlade på förskola och skolan? Hur tar de andra barnen uppmärksamheten som riktas på trillingarna när vi är ute ( nu finns det en del som ser alla barnen men ni är få )? Hur kommer trillingarna ta det just för att dom är trillingar? Det är bara framtiden som kan utvisa detta och under tiden så får vi som föräldrar ta ansvar att se till att de behandlas lika allihopa. Vad mer kan vi göra?

Kommentarer som en del häver ur sig får en alltid att fundera lite. Hur menar du nu när du säger så där? En klassisk kommentar är - Men gud, det måste vara jobbigt!

Nej det är det inte, i alla fall inte i vårt fall. Ett barn som har kolik kan också vara en jobbig situation. Våra tre är lugna ändå, men visst kan det finnas dagar då det är kaotiskt. Men handen på hjärtat, kan det inte även vara det med ett barn? Hur mäter man jobbigt, jobbigare eller jobbigast?

En annan klassisk kommentar är - Men nu räcker det med barn va?

Vem bestämmer det undrar jag? Där står jag höggravid bredvid och lyssnar på något som jag anser att människor inte har att göra med. Hur många barn ska jag ha? Mitt och min sambos val och det är vi som tar hand om barnen ( tro mig, man kan ta hand om fler än fem barn utan att det är misshandel ). En kommentar som jag mest skrattar åt men även undrar hur människor kan häva ur sig.

Sen finns det en kommentar som jag gillar faktiskt och kan inte annat än skratta när jag hör det - Har ni ingen TV hemma?

Jo det har vi. Även om vi inte är blodiga tv-serie följare så tittar vi på film ofta faktiskt. Och jag visste inte att man hade mer sex bara för att man inte har en TV hemma, blir det verkligen mer barn gjorda då? Jag trodde det krävdes ett enda tillfälle och vid rätt tidpunkt att bli med barn, oavsett TV eller inte. Men jag kanske har fel ;-).

Lägger in en bild som Thomas har tagit. På något sätt tilltalar denna bild mig mycket.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva