Idag var det marknaden i Gnesta som var bokat på schemat. Dagen började tjugo över sex och vi skulle vara hos Mia vid nio för att plocka upp henne och två av hennes barn. Lyckades hyfsat hålla tiden trots sex barn och sex olika viljor. Iväg kom vi allihopa och till de olika destinationer vi skulle till dessutom.

Vi gjorde marknaden med ett visst antal stopp, hade det supermysigt, åt lunch i det fria och hittade lite att handla. Men alla bra dagar har även sitt slut och det var dags att åka hem. Tror det tog oss en timme innan vi bestämde oss för att åka hem tills vi var iväg. Där mellan var det packa in barn, blöjbyten, törstiga barn m.m Till  slut så kom vi iväg i hyfsad tid.

På vägen hem så pratade vi lite om bilar i största allmänhet jag och Mia. Och vi skämtade även om att bilar kan gå sönder och att det är en nackdel med gammal bil för man måste ständigt ha en öppen plånbok.

På E4:an norrut så började det med att radion tystnade i bilen. Konstigt tyckte vi men tänkte väl inte så mycket på det utan pratade på. Sen började det ringa ett par varningsklockor när lampan på bilen där det stod service engine började lysa. Inte bra men bilen rullade fortfarande. Mia och jag bestämde oss för att åka in vid nästa avfart och parkera vid Bauhaus för att se efter lite under huven om någon kabel hade släppt eller säkring hade lossnat. Precis vid avfarten till Tumba så började bilen att rycka. Men faktiskt så lyckades vi åka in och parkera precis där vi pratade om att vi skulle göra. Tack och lov! Efter vår ytliga besiktning så startade det inte alls sen. Bilen var helt död. Där stod vi två vuxna och sex barn, alla barnen under tre år. Så typiskt så underbart.

Men bara för att det är Mia och jag så var vi ändå lugna. Vi dukade ut en liten picknick på parkeringen eftersom vi hade mat med oss. Ungarna sa inte så mycket om att äta kakor, kall korv och juice. Och de var nöjda i stort sett under hela tiden jag och Mia försökte ragga efter bilar som kunde komma och åka skytteltrafik för att hämta oss, barnen och lasten. Visst började de krokna vid femtiden. Men vem skulle inte det efter att ha startat morgonen klockan halv sju.

Och till slut fick vi tag på två bilar som kunde komma. Efter lite frenetiskt ringande. Tack pappa för att vi fick låna din bil och Jimmy för att du plockade med dig större delen av styrkan. Och framför allt Mia som tog hand om styrkan utan att blinka och gav dem mat för jag antar att kakorna inte räckte mot slutet utan de ville ha riktig mat.

Hem kom vi och det visste vi ändå att vi skulle göra förr eller senare. Om inte annat så hade man fått lämna lite last och tagit barnen på bussen om det hade krisat. Eller ringt taxi och betalat en dyr nota för att komma hem. Men nu hade vi mer tur än så att få tag på folk som kunde hjälpa. Min sambo Thomas kom och petade i ett nytt batteri och den startade sen utan att krångla mer. Till allas lättnad förstås. Och hem kom vi även om det blev efter åtta. En lång dag med andra ord.

Och vad har vi lärt oss Mia.... ATT INTE PRATA OM BILAR SOM KAN GÅ SÖNDER MEDAN MAN KÖR! ;-)

Lägger upp lite bilder från parkeringen eftersom vi dokumenterade våran lilla olycka.

Mindre lyckliga grabbar mot slutet av kvällen.

Gabriel och Theodor fick köra bilen en stund. Vad mer kunde gå sönder.

En filt och sitta på om man nu vill det. Men pojkarna sprang mest omkring på parkeringen.

Denna dekal skulle jag mer än gärna vilja sätta på våran bil. Det riktigt kliar i fingrarna.

Men nu slutade det ändå bra. Vi är hemma sen två timmar tillbaka. Skitiga barn är rena och sover som klubbade sälar. Själv ska jag lägga mig på soffan. Var bara tvungen att skriva av mig lite eftersom det fanns lite att blogga om idag.

Tack alla för era inlägg. Massor med kramar till er.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva