Igår åkte vi till Furuviksparken i Gävle för att ta med barnen på en utflykt. Varken jag eller Thomas har varit där så det var nytt för oss med vilket var passande. Barnen uppskattade det verkligen och hela parken var barnanpassat med avstånd som var korta. Och sen fanns det blandat med djur, tivoli och bad.

Det blev en heldagsutflykt och foton togs. Lägger upp lite så ni får se.

Kan tala om att dagen var fantastisk och barnen somnade skitiga men ack så lyckliga på vägen hem. Även jag somnade gott i bilen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Nu tänker jag göra ett nytt försök att berätta vad som hände oss i söndags. Som ni kanske märkte så blev inlägget inlagt i bloggen utan att jag blev klar. Vilket kan hända om man missar att skriva in vilken tid eller dag man vill publicera det framtida inlägget. Och jag blev upptagen hela dagen så det gick som det gick. Men här kommer berättelsen.

Det hände i söndags hemma hos oss. En helt vanlig eftermiddag med stök och bök. Barnen var som de brukar, eftermiddagströtta och hungriga. Så vi stod mitt i matlagningen samt att jag höll på att baka äppelpaj med vaniljsås till gästerna som skulle komma. Då ringde det på dörren. man hörde på ringsignalen att det inte var någon som enbart plingade en gång. Utan det var verkligen ett hysteriskt ringande. Det fångade i alla fall min uppmärksamhet i alla barnens ljud denna eftermiddag. Gick för att öppna dörren, tittade först vem det var i nyckelhålet och såg att det var grannens pojke. Öppnade dörren och han såg alldeles förstörd ut. Och med gråten i halsen så fick han fram -pappa mår inte bra.

Jag släppte allt jag hade i händerna och rusade in till dem för att se vad som stod på. Pappan låg på golvet och hade som jag kunde se fallit ihop i kramper på golvet. Bekant som jag är med situationen så såg jag att han hade ett epilepsianfall. Lugnt bad jag sonen att gå in till oss, be min man komma hit med telefonen och att han kunde stanna hos oss medan vi ringde till ambulansen. Han gjorde exakt som jag sa och Thomas kom strax därefter. Och jag bad honom ringa ambulansen direkt och sen ta hand om grannpojken.

Nu var det bara att vänta på ambulansen och ta hand om pappan. I ett anfall så kan man inte göra så mycket mer än att finnas där. Thomas gick in för att ta hand om resten av barnen. Han satt också lugnt och förklarade för grannpojken vad som hände och han tog det så bra. Bara man förklarar så förstår barnen mer än vad man tror. Han visste att hans pappa hade epilepsi men hade aldrig sett att han fått anfall. Klart att det kan bli lite traumatiskt för en åttaåring. Men han var så duktig och lugn sen och satt lugnt hemma hos oss tills pappan hade åkt iväg med ambulansen. Personalen berömde även honom och vi lämnade vårat telefonnummer som de kunde ringa på. Tills dess så tog vi hand om pojkarna. Den större killen kom senare hem från en kompis och han hade varit med förr. Även han fick stanna hos oss.

Vi ringde till pojkarnas mamma och hon tog det hela väldigt väl och var mycket trevlig i telefonen. Vi skjutsade över pojkarna till henne så de fick komma till ett välbekant ansikte.

Allt som allt så flöt det på två timmar av allt som hände och tiden gick så otroligt snabbt.

Jag tycker att grannpojken var så otroligt modig att i en sådan situation komma direkt och knacka på dörren. Han sökte vuxen hjälp omdelbart och gick till våran dörr för han hörde att vi var hemma. Så otroligt modigt gjort av honom.

Allt gick mycket väl med pappan och pojkarna och jag tror inte att denna händelse kommer att sätta så stora spår tack vare omgivningens stöd. Om inte annat så hoppas jag att det inte gör det. Jag såg honom härom dagen och då var han precis som vanligt och hälsade.

Slutet gott allting gott!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva