Detta hände igår men jag var alldeles för skakig och skärrad för att skriva om det. Vid middagstid, det var dags för alla att äta. Eftersom vi hade gjort en sådan god lunch så blev det lätt att värma det till middag för de tre små, de var lite hysteriska och maten behövde serveras lite fortare kände jag. Sen vet jag inte om det var för att dom var trötta eller om det var förkylningen som härjade på dom alla tre då de var otroligt griniga.

Så här i efterhand när jag tänker på det så är det lite som i en dimma fortfarande, man kommer ihåg sekvenser men egentligen inte hur allt gick till.

Torkade av barnen en efter en när de hade ätit klart, fortfarande inte riktigt glada. Sist blev Alexander och han var den som var mest ledsen av dem alla. Som han kan vara när han är trött eller sjuk. Jag började duka av och när jag försvann ut i köket så blev han ännu mera arg och ledsen och började skrika för att jag försvann. Hörde honom från vardagasrummet och sen slutade han bara att skrika och det gick över till hostningar. Reagerade inte först eftersom alla trillingar hostar mer eller mindre pga förkylningen. Men det gick inte över och till slut så hörde jag att något var fel, kan inte riktigt säga vad egentligen för det var instinktivt som jag kände det. Det var något som inte stod rätt till. Släppte all disk på bänken och sprang ut i hallen där han stod och vacklade. Alexander var helt röd i hela ansiktet och jag förstod direkt att han hade satt något i halsen. Jag minns att jag tog upp honom, vände honom upp och ner men inte hur. På något sätt så höll jag honom i ena handen och "slog" till med den andra handen först över rumpan sen över ryggen. Paniken eller känslan just då går inte att beskriva med ord. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, bara att skriva om det får tårarna att välla upp igen. Vet heller inte hur många gånger jag gjorde det eller hur länge, jag vet att jag till slut hörde hans berömda nääää-ljud. Och det var som musik i mina öron. Han grät inte men snyftade. Jag höll honom och kramade honom och då kom allt fram. Började gråta hysteriskt. Jag insåg att han hade satt något i halsen och det kunde ha slutat illa. Men som tur var så kom det ut.

Ringde Thomas på en gång och jag var helt hysterisk till en början men sansade mig sedan för att berätta vad som hänt. Kändes skönt att prata med honom, vill inte störa egentligen men detta var en nödsituation. Svårt att hantera för min del när han är så långt borta. Det går ju inte att sätta sig på tåget och åka upp på en gång, det tar ju flera timmar. Så det blev ett telefonsamtal, och det var sannerligen skönt att höra hans röst.

Fick besök av mina systrar sen på kvällen och jag måste säga att det kändes bra att inte vara själv just den dagen. Allt slutade gott och jag kommer att minnas den här dagen länge med fasa. Tror det är en mardröm för föräldrar, att se ens egna barn hålla på att kvävas. För mig var det en hemskt och jag ser hela tiden bilden framför mig, hur han såg ut i det ögonblicket. Och hela händelsen i sekvenser kommer med jämna mellanrum. Tyckte att detta inlägg var svårt att skriva. Går igenom det gång på gång men lyckas inte ändra eller korrigera så ha överseende med stavfel, upprepningar och tonen i det jag skriver.

Tack Sofia för ditt stöd! Hade mina systrar här igår och vi pratade en hel del om det också bland andra saker som fick en på andra tankar. Barnen var också vakna i omgångar och det fanns inte riktigt läge för det, vet dock att jag alltid kan ringa dig om det är något. Det betyder så mycket!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

 

Jeanette

21 september 2010 10:21

Fy vad fruktansvärt vilken tur att det gick bra. Styrkekramar

 

NIna

21 september 2010 10:21

Usch och fy, har varit med om lite olika saker när barnen var små och man hinner tänka båda det ena och det andra. Skönt att det gick så bra!
Styrke kramar från Nina

 

Mamma till tio

21 september 2010 10:56

Usch ja sånt där är läskigt....skönt att allt gick bra =)

http://www.metrobloggem.se/Mamma10

 

camilla

21 september 2010 14:56

usshh vad hemskt..
vilken panik man får när sånt händer..
vart tårögd av det su skrev,men jag är känslig just nu oxå.*fniss*
men du skriver så bra att man lever sig in i det..

kul var det att prata med dig på msn sist..hoppas det blir flera gånger..
ha det så bra med flytten..
kram
camilla

http://minstorafamilj.bloggplatsen.se

 

Sofia

21 september 2010 17:19

Men herregud. Vilken mardröm!! När du har kommit igenom den värsta chockfasen tror jag att du kommer känna en slags trygghet i att du reagerade på ett rationellt och handlingskraftigt sätt i en krissituation. Du och gurkorna finns i min tanke och i mitt hjärta!

 

annica

21 september 2010 18:21

Man undrar alltid hur man ska reagera om ngt sånt här händer, men man reagerar instinktivt- Ckocken kommer efteråt. Jag har gått HLR genom jobbet,det är jättebra. Men man vet inte hur man reagerar innan man stå inför fakta. Men det finns i bakhuvudet.
Kram Annica

 

Hanna (mitt emot på gatan där du bor)

21 september 2010 20:18

Men fy tusan så hemskt! Tur att det gick bra! Jag kan bara tänka mig skräcken....

Sluta inte och blogga nu när ni flyttar! Roligt att läsa. =) Kram!

http://blogg.mama.nu/hannaohlzon

 

Jessica

21 september 2010 20:36

Fy vilken hemsk upplevelse! Kan bara föreställa mig paniken! Många kramar!

 

Udda Strumpa

22 september 2010 12:12

om man ska analysera händelsen lite....

vad hade han i munnen mat leksaker eller vad? mat äter man när man sitter vid boret och leksaker ska testas i cylindern innan dom ges till småbarn

jag råder dig att gå en kurs i barn olycksfall så kommer det förhoppningsvis att kännas lättare nästa gång för olyckor sker så enkelt är det

slutligen försök att behålla lugnet ju mer du stressar upp dig skriker och har dig desto mer förvärrar du situationen du måste hitta lugnet och behålla det tills allt är lugnt och barnen utom hörhåll
jag lovar dig en hysterisk förälder när man själv är liten och försvarslös är riktigt hemskt för det är då som man verkligen behöver sina föräldrar
upplevde det många gånger med mina föräldrar vid olycksfall och sjukdomar i min barndom

jo en sak till hade du inte fått igång andningen så ringer man 112 berättar snabbt vad som har hänt och sedan gör du mun mot mun metoden du som vuxen kan och orkar blåsa luft förbi hindret och gör att andningen fungerar tills ambulanspersonalen kommer och kan ta över

kunskap brukar alltid gör en lugnare men oxå vetskapen om att man har varit med förr och detta kan man lösa

skönt att allting gick bra och som sagt tyvärr så kommer fler läskiga otäcka förfärliga olyckor att ske men så är det med barn helt enkelt

Trillingmamman

22 september 2010 18:04

Hej!

Det var en korvbit som hade fastnat. Trodde att han hade ätit klart för ingen av dem visade att de hade något i munnen och tuggade fortfarande. Men förmodligen så hamstrade han lite utan min vetskap.

Det är svårt att veta innan hur man skall bete sig i en akut situation och jag tror i ärlighetens namn att man aldrig kan förbereda sig.
Fast givetvis är det bra med kunskap för det är aldrig fel. Sen vet man inte om det fungerar i praktiken. I paniksituationer så kan den mest lärde inte göra ett skit ( det har jag också varit med om ). Oftast är det lättare om det inte är ens egna, så upplever i alla fall jag det.

För mig skulle det kännas tryggt givetvis att gå en kurs eftersom jag har många barn dessutom. Men sen hur och om det blir en paniksituation igen så vet jag inte hur jag kommer att reagera. Och om mina kunskaper kommer till användning ( förhoppningsvis så gör det det ).

Tack för dina goda råd ändå!

MVH Eva

 

malin

22 september 2010 22:42

Usch, sånt där är läskigt. Minns när jag var mindre och min lillebror satte en sån där "kinadocka" i halsen, som man kan plocka isär så blir det en mindre och mindre trädocka och tillslut bara ett litet ägg. Dom är hyffsat stora, men inte för stora för att fastna i halsen. Han var 2 år. Jag kommer ihåg när min mamma tryckte ner sina fingrar i hans hals och, tillslut, fick upp det där "ägget", min lillebror var då röd/blå i ansiktet. Det är så otäckt detdär, vet ju själv hur det är att sätta i halsen, det är så obehagligt!

Tur att det gick bra iallafall!

 

Elisabeth

24 september 2010 22:03

Oh fy så otäckt det låter, men så skönt att allt gick bra och att du lyckades behålla "lugnet" och någonstans veta vad du skulle göra.
Ha nu en fin helg :)

http://knytet.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och njuter på balkongen. Det är över 20 grader. Ska verkligen njuta nu av sista dagen. Sola lite till, handla lite och bara vara. Det är så fridfullt. Saknar de små barnen och på ett sätt ska det bli skönt och komma hem till det normala ...

Ja det blev semester i år, kanske inte flera veckor men ack så skönt. Det bar i alla fall mot varmare breddgrader. Hej igen Zakynthos. Tredje gången jag är här. Älskar detta ställe, så fridfullt. Tog med mig min äldsta dotter denna gång. Har bestämt...

Så kom den här dagen man sett fram mot på mycket länge. En liten minisemester med min äldsta dotter. Nu sitter vi och tar en gofika på stationen. Vi ska snart bege oss till Göteborg och Landvetter. I morgon bitti tidigt bär det av mot varmare br...

Det är nästan så jag har glömt hur det är att blogga, har inte haft tid eller lust. Det har varit många nya intryck. Kan tala om att jag klarade mig. Fick mitt legitimation och är nu sjuksköterska. Är också anställd på kliniskt basår som man nu m...

Hoppsan, nu har det gått ett tag igen sen jag skrev. Inte meningen, har haft fullt upp bara. Allt flyter på kan man säga. Känner mig stark. Och glad. Det var länge sen jag kände så här faktiskt. Nu finns det många orsaker till varför men en stor a...