Just nu är vi alla i full gång med packningen. Thomas i garaget och jag här uppe i lägenheten. Måste bara få ta en välbehövlig paus mitt i allt kaos. Fast jag vill egentligen inte kalla det kaos. Visst är det pyssel med allt packande men mycket har redan blivit gjort. Vi hinner som det ser ut just nu då vi ligger i fas med allt.

Nu börjar det verkligen kännas att det är nära med flytten. Det känns och det avspeglar sig i humöret. En flytt i sig är aldrig kul, bara en himla massa packande, organiserande, ordnande och allt annat hit och dit. Hjärnan går på högvarv. Det som komma skall är ju det roligaste och det ser jag verkligen fram mot.

Kanske därför barnen är lite oroliga också, de vet inte riktigt vad flytt innebär. De ser bara oss som packar lådor på lådor hela tiden. Något är på gång och de vet inte riktigt vad. Men de är otroligt snälla ändå, visst lite bus och kiv mellan varven. Det hade nog hänt ändå, flytt eller inte.

En kopp kaffe har jag tagit mig för att sitta en liten stund. Jag behöver det för att reflektera lite vad som hänt de senaste dagarna. Det trycker lite väl mycket inombords och som min vän Mia skrev på sin blogg en gång, jag måste få pysa ut lite.

Fick tråkiga besked i veckan. En gammal arbetskamrat som jag jobbade med i 7 år har gått bort. Vill inte berätta hur med respekt för hans anhöriga. Mina tankar går till hans fru/flickvän och familjen. Det känns sorgligt då det var en väldigt snäll och omtänksam person. Om det nu finns en bättre plats efter detta så önskar jag att han har hamnat där. Vila i frid M.

Lite annat har också hänt men inget allvarligt. Och jag har inte orken att skriva om det heller. Tiden finns inte riktigt i det här läget men jag vet att allt kommer att komma när vi landar. Det är då man slappnar av. Känner också ledsamhet över att åka ifrån alla samtidigt som det ska bli jättekul med flytten. Måste hålla ihop sista veckan. Som ni kanske förstår så är det mycket just nu.

Nu kallar plikten igen. Kaffet har jag druckit upp, kartongerna ropar på mig, barnen leker så snällt och jag måste passa på medan jag kan.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva