Ja idag var det tandläkarbesök för Linn inbokat. I och med att jag var själv med alla så var det bara att samla ihop hela söta gänget och följa med. Måste ha varit en syn det. Att ta in och ut alla i bilen är inga problem, det har jag gjort själv så många gånger. Men till de platser vi ska till vet man aldrig hur det riktigt ser ut med framkomligheten.

Idag visste jag dock hur det såg ut i byggnaden eftersom BVC ligger vid samma ställe. Hissen är ju inte jättestor direkt så man får tråckla in två på sidan, sen in med vagnen och fälla ner handtaget, efter det fick jag ta Julie i bilstolen och skjuta in under vagnen och mig själv hängandes i någon halvtaskig ställning över allt. Och sen trycka på knappen och hoppas att hissen inte stannar och ropar ut "överlast".

Samtidigt ska man ha fasettögonen med sig så att ingen av dom fäller ut armarna och klämmer sig eller trycker på alla hissknappar.

Vikten var inga problem eftersom barnen inte väger så mycket, än. Ett väntrum med en dörr som är både stängd och tung. Vad bra, ingen kan rymma. Men nu är det så med många barn, och att man är själv, att jag väljer att ha trillingarna i vagnen under självaste undersökningen. För hur kul är det och jaga dem i hela korridoren... inte kul alls. I vagnen så vet man vart man har dem vid ett sådant här tillfälle. Så där fick de helt enkelt sitta.

Min största oro var ju hur humöret skulle vara på de som inte skulle göra besöket, Linn är ju så stor att det stadiet är passerat redan. Så henne oroade jag mig inte för alls.

Sköterskans min var ju obetalbar när hon såg alla och verkligen insåg att alla skulle med. Lite ångest i hennes blick när jag frågade om jag kunde ta med alla in. Men det fick väl gå, tyckte hon med en icke munter röst. Tror dock att hon tinade upp lite ändå i slutet. För med alla som stod och väntade på att undersökningen skulle bli klar så var det ingen som sa ett knysst, ingen som gnällde eller skrek. De var så goa allihopa under den stunden ( mäkta stolt, var det verkligen mina barn som var där!? ). Även Linn som blev undersökt var jätteduktig!

För scenariot kunde lika gärna ha varit tre som skriker i vagnen för att de inte vill sitta där, Julie som skriker för att hon är hungrig, Gabriel springer kors och tvärs i hela korridoren och trotsar lite samt Linn som ligger i tandläkarstolen och tycker det är läskigt. Tack gud för att du gjorde detta besök det bästa.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Den här gången gäller det val av vänner. Ett känsligt ämne.

Jag har för länge sedan kommit till den punkt i livet att jag vet vem jag är, vad jag står för och tycker. Har alltid haft vänner omkring mig, nära och sen mer ytlig vänskap och absolut inget negativt i det. Mina nära vänner kan jag säga allt till, verkligen bara vara mig själv och det är ömsesidigt. Nära vänner för mig har alltid varit personer som är lik till sättet som mig själv eller att man har något gemensamt. Vänskap kan ibland ta lång tid att bygga upp och ibland går det fortare då saker och ting "klickar". Jag vet i alla fall att jag kan påverka mitt val av vänner. Och det gör jag.

Har genom åren haft vänner som kommit och gått, som man har fått avsluta vänskapen med då man inte är på samma plan helt enkelt. Utbytet ger ingenting. Jag har också fått äran att träffa många nya på senare tid. Vilket har gett mig otroligt mycket tillbaka.

Livet ser inte alltid lika ut och situationen man befinner sig i är olika beroende på hur gammal man är. Kan inte påstå att när jag var 20 år är lika med den åldern jag är i nu, dvs 35 år. Det jag hade som intresse då är inte fullt lika som nu och det är femton års livserfarenhet bakom med. Nu är inte åldern det som är fokus utan att det jag vill komma till är att vi alla är olika. Jag har inte alltid saker gemensamt med alla fast jag är trevlig och oftast bemöter folk väl. Och det betyder inte automatiskt att jag vill vara bästa vän med någon på en gång.

Tack vare bloggen så har jag fått en del läsare, även från Familjeliv som har fortsatt från min forna tid som bloggerska. Många av dem har jag lagt till på Facebook, dels för att dom frågar och dels att jag antar att dom är nyfikna och vill följa bloggen. Så har i alla fall jag "trott" att det ska vara så. Att lägga till någon som "vän" på Facebook för mig är inte densamma som att man är bästisar.

Kan säga att många av er sköter er fint och ger mig den respekten. Men jag har också haft de som inte har gjort det. Och där har jag valt att avsäga "vänskapen" på Facebook. För den kanalen kan jag starkt påverka.

Personligen tycker jag inte om att såra folk men känner ändå att man någonstans inte kan inge falska förhoppningar till någon som "tror" mer. Därför fick jag radera nyligen. Det fanns inget gemensamt.

Har inte tidigare haft det problemet riktigt då man ändå sökt sig till de som är på samma nivå som en själv. Men med bloggen har det blivit lite annorlunda. Man har lagt till personer på Facebook som man egentligen inte känner, och då får man ta konsekvenserna därefter om saker och ting inte fungerar. Och det har jag fått göra, och inte bara en gång. Nu har dessa personer fått förklaring av mig då jag gärna vill förklara mig på ett vänligt vis. För de har varit vänliga mot mig. Och jag hoppas att ni som fått detta abrupta slut förstår att det inte är er det är fel på, bara det att jag inte är rätt vän för er.

Sen finns det självklart avsäganden av vänskap som fått ganska drastiska slut. Men jag tror på att som man behandlar andra blir man själv behandlad. Är människor elaka mot mig så har jag heller inga problem att vara elak tillbaka.

Ännu en sak som har fått min hjärna att gå på högvarv. Men det känns bättre. Jag tror att ärlighet varar längst.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva