Ja då var man åter på plats igen i Skövde. Fredagen gick åt till att resa till Stockholm då min make skulle på huvudförhandling i Tingsrätten angående vårdnadstvist med sitt ex och deras gemensamma son. Meningen var att jag skulle vittna men det blev aldrig så då båda parterna valde förlikning. Vilket är bättre än en domare som skall bestämma över huvudet.

Rättegångar angående vårdnadstvister handlar i stort sett bara om vem som skriker mest, pajkastning, smutskastning, vem som har mest pengar och bäst advokat. Inte gynnar det barnen precis.

I vissa fall så behövs verkligen rättegångar angående vårdnadstvist då det verkligen är allvarliga saker inblandade. Men när det kommer till två vuxna som inte kan ta sig i kragen och skärpa till sig och åtminstone försöka komma överens så är det bara bortkastad tid.  Som i det här fallet.

Men nu är det i alla fall avklarat och ett huvudbry mindre.

Har föräldrarna på besök också vilket är trevligt. Idag ska vi lyxa till det med riktigt god mat och njuta av sällskapet. Känner mig fortfarande lite mör sen resan igår då den startade vid 03.40 och vi kom hem runt 00.30 igen. Så sömnen är det brist på. Det tar väl ett par dagar innan man hunnit ikapp.

Sen har vi äntligen fått en inflyttningspresent från Annica och Kjell-Ove, Thomas morbror och hans fru. Denna skall provas till morgondagen. Ni ska få se.

Dags att ta itu med lite bakande. Min snälla mamma har tvättat upp all tvätt, städat och gjort det jättefint tills vi kom hem igår. TACK! Det uppskattas verkligen. En börda mindre att tänka på. Och vad skönt att ha det tvättat lagom till jul också.

Inga foton idag då maken, morfar och Gabriel har lånat med sig kameran på deras dagsutflykt. Mobilkameran använder jag nästan aldrig då rörliga barn kräver bättre kamera än den som finns i mobilen. Men fler bilder i morgon kommer.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jo man tackar. Upptäckte detta i förrigår kväll. Vem är den skyldige?

Någon tyckte visst att tavlan skulle förlängas lite i samma färger. Lite åt vänster och uppåt.

Mamma, jag är helt oskyldig. Håller på med kvartalsrapporten.

Mamma, jag är faktiskt också oskyldig. Tog bara en bit av din kaka.

Jag har en dålig dag. Inte en krita har jag ätit. Så jag är också oskyldig. Hmmmmm, då återstår bara....

... vårat busfrö Gabriel. Och han ser allt annat än oskyldig ut. Kom på honom springa till soffan och slänga sig framför tv:n för att få denna jag-har-inte-gjort-något-looken. Men, han är den skyldige. Gabriel är i storform med sina bus igen.

Man får inte titta bort, man får inte avvika från rummet och man får definitivt inte stå ensam i köket och göra Janssons. Mitt fel denna gång med! Tur att kritor går bort med ett vanligt enkelt suddigummi, när jag nu tänker införskaffa i det.

Middagsbjudningen blev i alla fall lyckad, maten gick åt som smör. Alla verkade ha trevligt. Barnen skötte sig också. Så något gott blev det ändå trots att Picasso varit framme och gjort bus.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Idag har jag verkligen stått fastkedjad vid spisen. För att göra ett antal Janssons frestelse tills i morgon. Min käre make har bjudit hem ett gäng arbetskamrater på middag. Själv jobbar han och dessutom på avslutningsfest ikväll.

Smart drag av honom att boka just denna denna dag, men hämnden är ljuv   .

Jo formar och Janssons tog över hela köket. Fem stora formar blev det och en långpanna. Det är ett gäng som kommer som ni förstår. Och det gör ju inte saken lättare att det är grabbar heller, de äter ju en del.

Sjukt mycket skala potatis, fräsa lök och skära. Stod från åtta i morse och var klar med sista formen strax efter två.

Sen ska ju allt annat göras där emellan också. Barnen behöver ju sin omvårdnad. Jag passade dock på att börja tidigt ändå för jag visste att det skulle dröja helskägg att bli klar med detta "projekt". Och det bästa är ju att stå när inte barnen är vakna. Så när trillingarna hade sin middagsvila så satte jag Gabriel på att rita en stund, och då kunde jag forsera det mesta. Sen var det ju bara att vakta ugnen i princip.

Och han ritade och ritade och ritade. Och jag fick stå ifred länge och hålla på med maten. Det gick faktiskt vädigt smidigt fast jag hade känslan av att aldrig lämna köket på många timmar.

Sen blev det ju klart till slut och jag kunde ju inte låta bli när ändå ugnen var varm.

Chokladkladdkaka med vispgrädde till eftermiddagsfikat.

Sen givetvis så gick tvättmaskinen i strejk. Men som tur är så bor man i hyreshus så det är bara att ringa hyresvärden. Nu var det inte fullt så enkelt som vi trodde så den strejkar än och elektriker är beställd. Tvätten växer.... Men vad ska man göra? Gilla läget. Så det var inte bara Jansson här hemma! Även svängdörrar.

Eftermiddagen var helt hysterisk, så från klockan tre fram nu till åtta så har det varit en hel del skrik från trötta barn, törstiga barn, trotsiga barn, barn som tappat nappen, barn som vill ha täcke... och så vidare. Nu när sista snart ska sova, den som skriker minst tack och lov, så ska jag däcka i soffan bokstavligt talat. Hoppas att Julie också är på sitt bästa humör så det inte blir ett förlängt vrål från avgrunden med ett jätteeko.

Om jag är trött, ja verkligen. Men det ska bli kul med gäster ändå i morgon.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ja idag var det tandläkarbesök för Linn inbokat. I och med att jag var själv med alla så var det bara att samla ihop hela söta gänget och följa med. Måste ha varit en syn det. Att ta in och ut alla i bilen är inga problem, det har jag gjort själv så många gånger. Men till de platser vi ska till vet man aldrig hur det riktigt ser ut med framkomligheten.

Idag visste jag dock hur det såg ut i byggnaden eftersom BVC ligger vid samma ställe. Hissen är ju inte jättestor direkt så man får tråckla in två på sidan, sen in med vagnen och fälla ner handtaget, efter det fick jag ta Julie i bilstolen och skjuta in under vagnen och mig själv hängandes i någon halvtaskig ställning över allt. Och sen trycka på knappen och hoppas att hissen inte stannar och ropar ut "överlast".

Samtidigt ska man ha fasettögonen med sig så att ingen av dom fäller ut armarna och klämmer sig eller trycker på alla hissknappar.

Vikten var inga problem eftersom barnen inte väger så mycket, än. Ett väntrum med en dörr som är både stängd och tung. Vad bra, ingen kan rymma. Men nu är det så med många barn, och att man är själv, att jag väljer att ha trillingarna i vagnen under självaste undersökningen. För hur kul är det och jaga dem i hela korridoren... inte kul alls. I vagnen så vet man vart man har dem vid ett sådant här tillfälle. Så där fick de helt enkelt sitta.

Min största oro var ju hur humöret skulle vara på de som inte skulle göra besöket, Linn är ju så stor att det stadiet är passerat redan. Så henne oroade jag mig inte för alls.

Sköterskans min var ju obetalbar när hon såg alla och verkligen insåg att alla skulle med. Lite ångest i hennes blick när jag frågade om jag kunde ta med alla in. Men det fick väl gå, tyckte hon med en icke munter röst. Tror dock att hon tinade upp lite ändå i slutet. För med alla som stod och väntade på att undersökningen skulle bli klar så var det ingen som sa ett knysst, ingen som gnällde eller skrek. De var så goa allihopa under den stunden ( mäkta stolt, var det verkligen mina barn som var där!? ). Även Linn som blev undersökt var jätteduktig!

För scenariot kunde lika gärna ha varit tre som skriker i vagnen för att de inte vill sitta där, Julie som skriker för att hon är hungrig, Gabriel springer kors och tvärs i hela korridoren och trotsar lite samt Linn som ligger i tandläkarstolen och tycker det är läskigt. Tack gud för att du gjorde detta besök det bästa.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Den här gången gäller det val av vänner. Ett känsligt ämne.

Jag har för länge sedan kommit till den punkt i livet att jag vet vem jag är, vad jag står för och tycker. Har alltid haft vänner omkring mig, nära och sen mer ytlig vänskap och absolut inget negativt i det. Mina nära vänner kan jag säga allt till, verkligen bara vara mig själv och det är ömsesidigt. Nära vänner för mig har alltid varit personer som är lik till sättet som mig själv eller att man har något gemensamt. Vänskap kan ibland ta lång tid att bygga upp och ibland går det fortare då saker och ting "klickar". Jag vet i alla fall att jag kan påverka mitt val av vänner. Och det gör jag.

Har genom åren haft vänner som kommit och gått, som man har fått avsluta vänskapen med då man inte är på samma plan helt enkelt. Utbytet ger ingenting. Jag har också fått äran att träffa många nya på senare tid. Vilket har gett mig otroligt mycket tillbaka.

Livet ser inte alltid lika ut och situationen man befinner sig i är olika beroende på hur gammal man är. Kan inte påstå att när jag var 20 år är lika med den åldern jag är i nu, dvs 35 år. Det jag hade som intresse då är inte fullt lika som nu och det är femton års livserfarenhet bakom med. Nu är inte åldern det som är fokus utan att det jag vill komma till är att vi alla är olika. Jag har inte alltid saker gemensamt med alla fast jag är trevlig och oftast bemöter folk väl. Och det betyder inte automatiskt att jag vill vara bästa vän med någon på en gång.

Tack vare bloggen så har jag fått en del läsare, även från Familjeliv som har fortsatt från min forna tid som bloggerska. Många av dem har jag lagt till på Facebook, dels för att dom frågar och dels att jag antar att dom är nyfikna och vill följa bloggen. Så har i alla fall jag "trott" att det ska vara så. Att lägga till någon som "vän" på Facebook för mig är inte densamma som att man är bästisar.

Kan säga att många av er sköter er fint och ger mig den respekten. Men jag har också haft de som inte har gjort det. Och där har jag valt att avsäga "vänskapen" på Facebook. För den kanalen kan jag starkt påverka.

Personligen tycker jag inte om att såra folk men känner ändå att man någonstans inte kan inge falska förhoppningar till någon som "tror" mer. Därför fick jag radera nyligen. Det fanns inget gemensamt.

Har inte tidigare haft det problemet riktigt då man ändå sökt sig till de som är på samma nivå som en själv. Men med bloggen har det blivit lite annorlunda. Man har lagt till personer på Facebook som man egentligen inte känner, och då får man ta konsekvenserna därefter om saker och ting inte fungerar. Och det har jag fått göra, och inte bara en gång. Nu har dessa personer fått förklaring av mig då jag gärna vill förklara mig på ett vänligt vis. För de har varit vänliga mot mig. Och jag hoppas att ni som fått detta abrupta slut förstår att det inte är er det är fel på, bara det att jag inte är rätt vän för er.

Sen finns det självklart avsäganden av vänskap som fått ganska drastiska slut. Men jag tror på att som man behandlar andra blir man själv behandlad. Är människor elaka mot mig så har jag heller inga problem att vara elak tillbaka.

Ännu en sak som har fått min hjärna att gå på högvarv. Men det känns bättre. Jag tror att ärlighet varar längst.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Måste säga att jag är grymt nöjd med servicen från vår hyresvärd. Här kan man ringa och man får hjälp omgående eller inom 24 timmar. Och arbeten som skall utföras av hantverkare blir också gjorda inom kort tid, till skillnad mot våra förra hyresvärdar ( förlåt Graflunds men er service var urusel ).

Vi har på övervåningen ett så kallat staket och öppen planlösning ner mot köket. Nu är övervåningen en sovplats men det finns ändå i bakhuvudet att barnen kan springa upp dit, klättra och det värsta falla ner. Även kasta ner saker som man kan få i huvudet slår en titt som tätt.

Inte speciellt högt staket som ni ser. Så vi har bett om att få det förlängt och mer barnsäkert. Glaset är ganska hårt så det står pall mot enorma tryck, det skall mycket till innan det krossas. Så hantverkaren besökte oss igår och gjorde denna förlängning som vi bad om.

Ja och förlängt blev det också, med ytterligare glas. Praktiskt, nej inte mycket. Men snyggt blev det.

Hur som helst så är det högre och nu finns inte en möjlighet att klättra upp på samma sätt som innan. Visst ska man passa barnen ändå givetvis.

Och jag fick också mer ytor att torka av kladdiga handavtryck.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Igår var det Luciafirande på skolan. Det började bra med att jag samlade ihop sakerna tre timmar innan föreställningen skulle börja och upptäckte att Linns Lucialinne var två storlekar för små. Hur tänkte jag egentligen? Kolla upp sådant samma dag!

Fick smått panik, det var bara att packa in barnen i bilen för att bege sig ut och handla. Hade tid att passa för att hämta Linns pappa vid tåget också. Bråttom, bråttom....

Men vi hade enorm tur kan jag säga, affärerna var inte fulla med folk än och sortimentet var utbrett i storlekarna. Så det var i stort sett bara att gå in, plocka linnet och sen gå ut och betala. Även om jag var duktigt i sista minuten med detta.

Hann med allt som jag skulle och hade god tid på mig till tåget också. Allt gick jättebra från början till slut. Barnen skötte sig otroligt fint fast det blev långt mer än en timmes firande och fika på det. Och dessutom mitt i deras ordinarie sovtid. Var lite orolig att barnen skulle bli griniga mitt i föreställningen. Men allt går med lite bullar, pepparkakor och Festis ( ibland är mutor bra ).

Alla elever var så duktiga. Tänk vad mycket som händer på ett par år. Från att stå och viska på dagis och inte hålla en ren ton till att verkligen sjunga och göra en riktig show. Det var en fröjd att titta denna gång. Verkligen duktiga!

Linn på väg ut i Luciatåget. Här vinkar hon till sina bröder som hade första parkett och såg allt på mycket nära håll.

Sen blev det fika med allihopa. Linn slappnar av efter att ha varit lite nervös inför firandet och uppspelt över att hennes pappa kom också.

Här är Linns pappa Tomas. Tyckte det var fint av honom att åka så långt för att se sin dotter uppträda. Stockholm-Skövde tur och retur. Linn blev jätteglad! Han var även behjälplig som min högra hand med barnen också. Min Thomas jobbade kväll och kunde inte delta i firandet.

Lyckat blev det, trots lite panik i början. Men allt går om man bara vill. Vet hur jag inte ska göra nästa år om man säger så. Går det att undvika en sådan situation så gör jag gärna det.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ja även små saker som inte alltid egentligen är störande kan man fundera på så att de håller en vaken. En del har varit hur jag skall välja att spara och placera.

Mina barn har fått den enorma privilegiet att få en summa pengar varje jul och födelsedag av släkt och familj. Dessa pengar har förvaltats tidigare av min morbror och hans fru samt en liten del av mig. Nu kommer jag att ta över allt och man vill ju hitta det bästa så att de förvaltas väl. Det handlar om våra barns framtid. Pengar är pengar och inget man vill satsa och förlora på en gång. Man vill få ut det bästa som det går.

Och jag är ju inte direkt insatt i vad som är det bästa så det har varit oändligt sökande, mycket läsande och samt rådgivning från banken ( tack för en god service, är jättenöjd med min bank ). Till slut så hittade jag ett sätt att förvalta dem, eller flera kanske jag ska säga. Och det blev i aktieobligationer på längre sikt. Där man inte förlorar grundsumman men har stora chanser till bra vinst. Sparandet är på lång sikt.

Sen har jag valt en tredje form där resterande summa kommer att sättas in samt att det blir ett månadssparande på det.

Känner mig nöjd över valet och jag hoppas att resultatet blir till barnens fördel också i slutändan. För det är pengar jag aldrig sett, hållt eller förvaltat tidigare så det är pengar "jag inte har" egentligen. Det har inte varit lätt att hitta ett sätt men med mycket research bakom så har jag nått målet. Och det har dessutom inspirerat mig till ytterligare sparande som jag vet behövs för framtiden och framförallt för barnen. Så en sak till det bättre!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva