Trillingmamma och sjubarnsmor

Alla inlägg den 8 februari 2011

Av Trillingmamman - 8 februari 2011 09:59

Ibland har man sådana dagar där allt går emot en. Och att det fortsätter med grej efter grej hela tiden. Och i dessa fall har man god lust att lägga sig ner på golvet och skrika högt. Där är det dock skillnad på att vara 5 år och 35 år. Man gör det helt enkelt inte, men det skulle vara bra skönt. Under alla dessa år så har jag lärt mig att det hjälper inte ett skit tyvärr, bara rida ut "stormen".


Nu pratar jag inte om barnen faktiskt utan andra saker, små saker som läggs på hög och blir till irritationsmoment helt enkelt. Inget jag egentligen behöver gå in i detalj om för självaste sakerna är totalt ointressanta... *host*.. försäkringskassan.. *host*...

Igår var det Linn som skulle till tandläkaren vid tretiden. Egentligen en dum tid då det är på gränsen till eftermiddagströtthetens faktum. Pojkarna sov som änglar och jag väckte dem vid kvart i två och de var inte speciellt glada över det. Och dessutom på tok försent. Och för att inte göra ännu mer kaos i kaoset så var jag tvungen att se till att dom fick i sig lite mellanmål innan vi åkte. Hungriga barn är inte glada barn. Gabriel var med på idén och var behjälplig.. på sitt sätt.


  


Han låg steget före och hade redan försett sig och brorsorna med ett gäng bananer som han öppnat. Egentligen för många men jag valde att inte göra så stor affär av det eftersom jag redan låg efter i schemat. Mitt fel och då väljer man sina fajter.


  


Ja när man är som mest stressad över att komma iväg så har man inte alltid ögonen med sig. Det regnade bananer och bananskal i köket. Vem som vad skyldig till vad har jag ingen aning om. Min fokus låg på att hinna byta blöjor, klä på kläder, ytterkläder, in i bilen och vara iväg inom 20 minuter. Och med sex barn så är det ganska så tajt. Mina ben och armar gick som trumpinnar för att få allt att klaffa.


Men det gick! Iväg kom vi och var där i tid. För att undvika kaos ( känns som ett välanvänt ord idag ) så hade jag trillingarna i vagnen, Julie i barnstolen och endast Gabriel att hålla koll på. Vi blev välkomnade hos tandläkaren som kände igen oss:

-Här är barnen som är så duktiga och sköter sig!


Tänkte i mitt stilla sinne, måtte det gå vägen denna gång också. För barnen kommer snart att bli hungriga igen eller ledsna över att sitta i vagnen. Att gå från sova middag till att sitta still är inte det optimala för tre rastlösa tvååringar.

Och ju längre tiden gick medan Linn blev omhändertagen så började de bli myror i brallorna på dom små, vilket var underförstått från min sida redan från början. Tog till alla knep jag hade för att de skulle stå ut. Det innebar att jag fick springa som ett skollat troll efter saker de kastade ner, byta ut saker för att de inte skulle bli uttråkade, in med nappen till Julie, roa Gabriel med bollar och annat. Men det gick under dessa 50 minuter som det tog hos tandläkaren, med nöd och näppe.


Och för att ännu en gång undvika kaos tills jag kom hem så svängde jag förbi fiket för att fylla på deras magar med något lätt. Plockar på en bricka full och är i full färd med att betala, men då tar de inte kort. Skit också och jag kände inre stressen stiga för då var det garanterat hög tid att åka hem för att göra middag. Klockan var redan över den tillåtna tiden innan hungerskriken skulle börja.

Den goa kassörskan dock sa snällt -Låt barnen fika så kan du gå till apoteket och köpa något litet samt ta ut pengar. Jag kan titta till dom.


Ja apoteket låg inom synhåll så jag sprang dit, köpte mat till Julie i någon tubform som dom hade där. Och sen tillbaka för att betala henne. Och det gick ju bra tack och lov. Hon räddade min situation för stunden. Även Julie fick mat som också hade passerat gränsen för tiden hungrig.


Men det var ändå hög tid att att bege sig. Att packa in alla barnen, åka hem och komma in igen tar sin lilla tid. Och klockan var strax innan fem vid det här laget och middag var ju något som behövde lagas ändå. Tiden var minst sagt olämplig. Så det blev handla mat som gör sig själv på två minuter för att undvika fem skrikande barn som hänger i byxbenet medan man försöker laga något . Ja klockan hann bli halv sex innan alla var innanför dörren och vi satt och åt.


Men vad fan, det gick. Mest jag som fick stressa och planera för att jag inte hade varit förutseende. Mitt eget fel, jag erkänner. Och jag har lärt mig att man ska ta med sig något att äta och dricka vilket jag naturligtvis hade glömt. Hur tänkte jag egentligen? Sånt här vet jag och det ska sitta i ryggmärgen. Men tack vare alla småsaker som irriterar en för att man behöver göra dubbelt, ringa, checka, ringa igen, fylla i papper osv... Det gör ju att man lätt glömmer tyvärr.


Så jag tror faktiskt att jag ska slänga mig på golvet, skrika högt och bara bli fem år igen. Skulle sitta fint idag! Och det beror inte på barnen utan alla dess myndigheter som krånglar till allt så förbannat att man måste göra jobbet åt dem. Och vem betalar det?



Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva


Mamman i FamiljenXL


Trillingmamma och sjubarnsmor. Studerande. Välkommen hit!

/Eva S

Datum och månad

Ti On To Fr
  1 2 3 4 5
6
7 8 9 10 11
12
13
14 15 16 17 18
19
20
21
22
23
24 25 26 27
28
<<< Februari 2011 >>>

Vill du söka?

Är du nyfiken på mer?

169 besvarade frågor

Tidigare år

Och klockan är nu...

På gång eller bara skrivklåda

Twitter

Träningsresultat

Senast skrivet av mig

Bloggar som jag följer

Andra sidor jag besöker

Äldre bloggar

RSS

FamiljenXL via Facebook

Översättning till annat språk

Besökare från andra länder

Free counters!

Statistik över besökare här

Blogg


Skapa flashcards