Igår fick jag och min make egentid. Hans arbetskamrat Tobias kom över och åt middag med oss, och senare satt han barnvakt på kvällen. Vi kunde då ta oss en tur på stan och gå på bio. Det hör verkligen inte till det vanliga, men när vi väl gör det så är det extra mysigt. Nu var filmen ingen höjdare tyvärr och det är väl en chansning när man väljer film på bioduken. Filmen vi såg hette the Tourist. Nu var det i alla fall skönt att få göra annat för ett par timmar så jag klagar absolut inte. Tack Tobbe!

Ja gårdagens morgon var som alla andra och började i full fart.

Gabriel testade eltandborsten men tyckte inte det var en höjdare. Han tjatade hål i öronen på Thomas om att få pröva. Så nu har han gjort det och stackarn vibrerar än.

Morgonstund... med lite mys och lek.

Gabriels bus var att dra ner alla lådorna i hallen med ytterkläderna i. Han tog ut allt och hittade massor att klä ut sig med. Här i Linns mössa, någons strumpor och någons raggsockar. Kan tillägga att han så duktigt hjälpte till och städade i ordning sen med pappa.

En slut man som passar på att vila medan de små sover. Endast fotografen är vaken...

Med Thomas nya CD-spelare så fanns det även finesser med mikrofon som kunde kopplas in. Och barnen fattade först inte hur de skulle göra. Men när de väl kom underfund med ljudet och att det var deras egen röst som ekade i högtalarna så hade de väldigt skoj. I med skivan i CD-spelaren och de sjöng i den där mikrofonen så det dånade ut i högtalarna.

Lucas testar och gillar sin egen röst. Han var dock ganska försiktigt och verkade vara lite av en balladsångare.

Isac tyckte definitivt om att höra sin egen röst. Gärna högt, skrikigt och länge.

Gabriel som är lite av familjens musiker fullkomligt älskade micken. Han tog över och rockade loss ordentligt. Satte på hans älsklingsskiva, Darin. Och gissa om han sjöng med till låten Microphone som han kan texten till.

Ja vi hade vår egen Lilla Melodifestival hemma. Kul var det att se barnen uppskatta det så mycket. Den stora Melodifestivalen har vi bojkottat för länge sedan. Och den ersattes i alla fall med ett biobesök.

Trötta är vi idag. Bion blev lite sen och vi är så vana med att lägga oss i tid då vi har morgonpigga barn á la 06.00 Och lägga sig två timmar senare än normalt gör ju sitt. Fast det är ingen katastrof, det går att ta igen. Barnen är lite hängiga och det härjar förkylning här för tillfället. Som kylan och snön smyger sig på gör även dessa baciller. Gratis och som ett brev på posten.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Den här snön får mer än gärna försvinna nu. Just när man började se barmark komma fram och vårkänslorna smög sig på en... så kommer det här, snö i drivor. Som ett slag med en åra rätt över ansiktet känns det som. Men det är ju bara februari och vad jag vet så har det aldrig varit vår då. Så vad hade jag väntat mig egentligen? Underverk?

Ja snön ställer till det en hel del har jag hört. Även här i Skövde i form av sena avgångar hos SJ. Är ju inte direkt förvånad för vi pratar om aluminiumfolie, även kallad tåg x2000. Försenad med si så där två timmar. Men Linn hade gott sällskap med sin farmor och så vitt jag vet så sitter de på tåget än mot Stockholm. Hoppas resten av resan hem till pappa går bra också.

Tror Stockholm har mer kaos än oss ändå. Här går både plogbilarna och bussarna. Men nu är man bra trött på vintern. Jag vill ut och påta i trädgården. Har ju fyra livs levande jordfräsar som kan göra förarbetet åt mig.

Den här dagen har gått fort, precis som alla andra. Barnen har trots allt varit väldigt goa idag.

Här ser ni en hög trillingar.

Isac och Lucas älskar att brottas och bråkas...

... medan Alexander är som tjuren Ferdinand. Inte lukta på korken men han älskar sina mjukdjur.

I morgon så skall jag och Thomas få lite egentid på kvällen. Vi har nämligen fått barnvakt så vi kan gå på bio. Så mysigt och det ser jag fram mot.

Önskar alla en riktigt mysig fredag!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Duracellkaninen jag började morgonen med att städa undan lite, diska, tvätta och slutligen baka. Klockan hade inte ens slagit nio innan jag var klar. Men idag skulle vi få gäst hit så det var den stora anledningen till bakandet. Och sen tänkte jag givetvis att pojkarna skulle få lite fika också.

Gabriel som älskar att göra dessa sysslor, förutom att dra fram allt på golvet när inte mamma ser, var med hela tiden och hjälpte till. Han till och med diskade efter sig. Inte med diskborsten utan med penseln som jag hade smort sockerkaksformen med. Flottigt värre!

Min lilla bakhörna där jag står.

Isac var mer intresserad av att köra bilarna...

... precis som Alexander var intresserad av den radiostyrda nyckelpigan.

Även Lucas roade sig med allt annat än att baka. Men när det kom till att smaka smeten och kakan så var dom alla tre fågelungarna nära med öppna gap. Så pass öppna att en hel sockerkaka gick åt fortare än jag hann säga stopp. Ja så mycket för den kakan att bjuda på till Linns farmor som skulle komma. Men jag hade dock reserver i frysen som jag tog fram. De populära Åke-bullarna.

Och så kom den efterlängtade gästen, Linns farmor. En mycket glad tjej kramar om sin farmor Vivan. Hon ska även vara med Linn i skolan i morgon och sen gör de varandra sällskap hem till Linns pappa. För Linn är det nu sportlov som hon ska tillbringa där fram till den tjugonde. Hoppas hon får det riktigt mysigt!

Vivan hade med sig presenter till alla..

Häftiga tröjor till pojkarna.

Kakmonstret passar ju bra efter dagens ätande av sockerkakan.

Julie fick en jättesöt klänning med byxor till. Linn fick även hårsnoddar och hårspännen. Tack Vivan!

Ja nu är det nog dags att krypa ner för att orka med morgondagen. Det blir att ta med alla barnen och skjutsa Linn och hennes farmor till skolan. Sen efter lunch så kommer Thomas hem och det skall bli skönt att se honom om kvällarna. Nu är han ledig i hela två veckor. Men så har han också jobbat kväll i tre veckor i sträck. Barnen saknar honom massor och frågar efter honom hela tiden. Och de kommer att bli så glada över att han äntligen är hemma.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Efter gårdagens små irritationsmoment så tjöt jag ett vrål från avgrunden vilket tydligen nådde försäkringskassans hemsida. För i morse så fungerade plötsligt det jag inte kunde göra igår. Och det fick min morgon att börja bra, humöret var på topp.

Även om jag vaknade med ett svullet och rött öga. Och nej jag har inte slagit mig. Underbara förkylningar som härjar har nått mitt ena öga. En riktigt gullig liten ögoninflammation med andra ord. Fast det gör inte ont, ser bara sjukt ut. Och det kan jag leva med eftersom det snart går över.

Idag hade jag ett BVC-besök att avklara också vilket jag i full färd var på väg att avboka på morgonen. Att ta med sig ett gäng barn och mig som har en ögoninfektion är inte det optimala på en öppen mottagning. Ringde samtalet och förklarade situationen för henne och hon var så snäll och förstående. Och sa helt vänligt -Jag kan komma till er i stället så slipper du ta med alla.

Vilken service!

Hade tänkt att göra lite saker idag utöver besöket på BVC men det föll bort ganska duktigt. Pojkarna var trötta och riktigt ur gängorna. La dem för att sova en stund och i vanlig ordning så vaknade Isac efter en timme. Lucas och Alexander sov som stockar. Efter ytterligare en timme så vaknade Alexander. Men Lucas var så slut att han sov en bra bit längre till och jag ville inte störa hans sömn då de inte är riktigt i form än. Sen helt otippat så gick Gabriel och lade sig, helt slut han med. Och även han sov ett tag. Så det har varit sömnhuset idag från tio till halv tre. I omgångar. Men det gjorde att jag kunde ge dem lite egentid på tu man hand.

När dom väl var vakna sedan så lekte de på som aldrig förr. Men jag vet inte i vilken ordning det var om det var leksakerna, möblerna eller annat som anföll dem... eller om det var tvärtom. Det blev trösta på löpande band av alla fyra som konstant hade gjort sig illa. Och stackarna har bulor lite här och var.

Ja och sen kom sköterskan från BVC. Fem nyfikna ansikten följde henne med blicken medan hon vägde och kände på Julie. Det tog inte så lång tid och sen var det dags för middag helt plötsligt. Vart tog den här dagen vägen?

Nu sover mina små bulor så sött och jag har ägnat lite tid åt att lägga till en funktion här i bloggen. Ni ser den i menyn till vänster, man kan följa via NetworkedBlog. En app som finns på Facebook. Tror att den skall fungera korrekt nu. Annars skriv ett meddelande till mig. Nu kallar soffan på mig helt klart!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ibland har man sådana dagar där allt går emot en. Och att det fortsätter med grej efter grej hela tiden. Och i dessa fall har man god lust att lägga sig ner på golvet och skrika högt. Där är det dock skillnad på att vara 5 år och 35 år. Man gör det helt enkelt inte, men det skulle vara bra skönt. Under alla dessa år så har jag lärt mig att det hjälper inte ett skit tyvärr, bara rida ut "stormen".

Nu pratar jag inte om barnen faktiskt utan andra saker, små saker som läggs på hög och blir till irritationsmoment helt enkelt. Inget jag egentligen behöver gå in i detalj om för självaste sakerna är totalt ointressanta... *host*.. försäkringskassan.. *host*...

Igår var det Linn som skulle till tandläkaren vid tretiden. Egentligen en dum tid då det är på gränsen till eftermiddagströtthetens faktum. Pojkarna sov som änglar och jag väckte dem vid kvart i två och de var inte speciellt glada över det. Och dessutom på tok försent. Och för att inte göra ännu mer kaos i kaoset så var jag tvungen att se till att dom fick i sig lite mellanmål innan vi åkte. Hungriga barn är inte glada barn. Gabriel var med på idén och var behjälplig.. på sitt sätt.

Han låg steget före och hade redan försett sig och brorsorna med ett gäng bananer som han öppnat. Egentligen för många men jag valde att inte göra så stor affär av det eftersom jag redan låg efter i schemat. Mitt fel och då väljer man sina fajter.

Ja när man är som mest stressad över att komma iväg så har man inte alltid ögonen med sig. Det regnade bananer och bananskal i köket. Vem som vad skyldig till vad har jag ingen aning om. Min fokus låg på att hinna byta blöjor, klä på kläder, ytterkläder, in i bilen och vara iväg inom 20 minuter. Och med sex barn så är det ganska så tajt. Mina ben och armar gick som trumpinnar för att få allt att klaffa.

Men det gick! Iväg kom vi och var där i tid. För att undvika kaos ( känns som ett välanvänt ord idag ) så hade jag trillingarna i vagnen, Julie i barnstolen och endast Gabriel att hålla koll på. Vi blev välkomnade hos tandläkaren som kände igen oss:

-Här är barnen som är så duktiga och sköter sig!

Tänkte i mitt stilla sinne, måtte det gå vägen denna gång också. För barnen kommer snart att bli hungriga igen eller ledsna över att sitta i vagnen. Att gå från sova middag till att sitta still är inte det optimala för tre rastlösa tvååringar.

Och ju längre tiden gick medan Linn blev omhändertagen så började de bli myror i brallorna på dom små, vilket var underförstått från min sida redan från början. Tog till alla knep jag hade för att de skulle stå ut. Det innebar att jag fick springa som ett skollat troll efter saker de kastade ner, byta ut saker för att de inte skulle bli uttråkade, in med nappen till Julie, roa Gabriel med bollar och annat. Men det gick under dessa 50 minuter som det tog hos tandläkaren, med nöd och näppe.

Och för att ännu en gång undvika kaos tills jag kom hem så svängde jag förbi fiket för att fylla på deras magar med något lätt. Plockar på en bricka full och är i full färd med att betala, men då tar de inte kort. Skit också och jag kände inre stressen stiga för då var det garanterat hög tid att åka hem för att göra middag. Klockan var redan över den tillåtna tiden innan hungerskriken skulle börja.

Den goa kassörskan dock sa snällt -Låt barnen fika så kan du gå till apoteket och köpa något litet samt ta ut pengar. Jag kan titta till dom.

Ja apoteket låg inom synhåll så jag sprang dit, köpte mat till Julie i någon tubform som dom hade där. Och sen tillbaka för att betala henne. Och det gick ju bra tack och lov. Hon räddade min situation för stunden. Även Julie fick mat som också hade passerat gränsen för tiden hungrig.

Men det var ändå hög tid att att bege sig. Att packa in alla barnen, åka hem och komma in igen tar sin lilla tid. Och klockan var strax innan fem vid det här laget och middag var ju något som behövde lagas ändå. Tiden var minst sagt olämplig. Så det blev handla mat som gör sig själv på två minuter för att undvika fem skrikande barn som hänger i byxbenet medan man försöker laga något . Ja klockan hann bli halv sex innan alla var innanför dörren och vi satt och åt.

Men vad fan, det gick. Mest jag som fick stressa och planera för att jag inte hade varit förutseende. Mitt eget fel, jag erkänner. Och jag har lärt mig att man ska ta med sig något att äta och dricka vilket jag naturligtvis hade glömt. Hur tänkte jag egentligen? Sånt här vet jag och det ska sitta i ryggmärgen. Men tack vare alla småsaker som irriterar en för att man behöver göra dubbelt, ringa, checka, ringa igen, fylla i papper osv... Det gör ju att man lätt glömmer tyvärr.

Så jag tror faktiskt att jag ska slänga mig på golvet, skrika högt och bara bli fem år igen. Skulle sitta fint idag! Och det beror inte på barnen utan alla dess myndigheter som krånglar till allt så förbannat att man måste göra jobbet åt dem. Och vem betalar det?

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Igår var det en sån dag där allt gick i ett. Hade enorm energi och det blev minsann hur mycket som helst gjort. Kunde lika gärna ha utsett mig till duracellkaninen själv.

Ensam med en del av barnen ( Gabriel följde med Thomas till Stockholm då hans son Edvin skulle tillbaka till sin mamma ) satte jag igång med operation bakning på förmiddagen. Inte bara bullar blev det....

... utan även franska bröd. Hade lite jäst att göra mig av med så varför inte baka.

Kan säga att barnen blev glada över nybakta bullar, bröd och dricka. Och i det här huset så går det åt. För dessa två fina nybakta finns inte längre mer än i allas magar ( förutom min ). Små barn, två franskor... stora barn, många mer franskor. Törs inte tänka på antalet bröd som kommer att gå åt i denna familj när barnen blir större. Men jag har fått många fingervisningar om hur det kommer att bli.

Här sitter dom så fint och väntar på det jag har gjort. En liten eftermiddagsfika blev det. Sen på eftermiddagen dessutom så blev storstädning. Skura kök, badrum, golv, väggar, tak.. ja överallt där man såg "spåren" av barnen.

Eftersom Thomas var borta i stort sett hela dagen igår, för det tar ju sin lilla tid att ta sig fram och tillbaka till Stockholm, så kunde han inte hämta ut sitt efterlängtade paket. Förrän idag. Ni vet hur ögonen kan glittra på små barn när de får paket. Oh ja, de glittrar lika mycket hos en vuxen kan jag säga...

Kolla trumpeterna! Och storleken på dem jämfört med Isac. Detta är alltså högtalare för er som inte har listat ut det än. Och Thomas har ett projekt på gång, igen. Han ska bygga två nya högtalare, med bättre ljud.

Så nu när vi sitter och tittar på film så ska vi inte bara få en ljudupplevelse utan också mittbena av ljudvågorna. Mer kommer om Thomas projekt, jag lovar.

Han hade även en fin bukett tulpaner med sig hem till mig. Tänk att lite kan göra så mycket. Blev jätteglad för dessa!

Nu har han åkt och jobbat och jag är kvar med barnen som sover. Idag blir det en utflykt till tandläkaren då Linn ska dit igen. Och är hon lika duktig som hon var förra gången så har jag lovat henne en film. Tänkte då ta en tur direkt efter för att slå två flugor i en smäll. Behöver matburkar till Julie.

Ja klockan går och jag borde tänka på refrängen annars blir det bråttom, bråttom för att hinna till tre.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ja nu har Gabriels klocka kommit som han själv fick vara med och titta ut. Vi plöjde affär efter affär men hittade ingen klocka anpassat för mindre barn. Och inget som föll i smaken heller. Så det blev googla på nätet för att hitta en. Gabriel bestämde själv sin klocka och har väntat tålmodigt på den.

När paketet kom så visste han direkt vad det var i det. Han fullkomligt skrek ut -Klocka, klocka, KLOCKA!

Sitter så fint på armen på honom. Han säger att klockan är halv sju och viker upp armen precis som man gör när man tittar på klockan. Gulligt värre. Så lite kan göra så mycket och få honom så glad.

Ja inte bara Gabriel blev glad idag utan även Thomas. Han hade också fått ett paket. Ingen klocka dock....

... utan en CD-spelare av en mer avancerad modell. Mer som ett mixerbord för DJ:s. Jag lär mig nog den också. Det räcker med Play, Stop och hur man stoppar in skivan. Resterande knappar överlåter jag till Thomas att ställa in och leka med. Men visst, den är fin och flashig. Och Thomas är glad vilket är huvudsaken. Två glada och nöjda. Ja även de andra också givetvis.

Måste göra lunchen här innan det bryter ut ett illvrål från ett gäng grabbar och tjejer. På menyn så blir det spaghetti och köttfärssås. Och det lär bli ett storkok till alla pirayorna för att mätta dem. Och nu kan vi äta kring det stora, fina, hemgjorda bordet också. Riktigt skönt!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Idag passade jag på att ta lite "egentid" med alla barnen. Tog med mina sex barn och bestämde mig för att äta middag ute. Bestämde det redan igår egentligen.

Tyckte vi förtjänade det alla att äta ute idag. Och barnen var fantastiska. Nu är detta något som vi gjort tidigare för jag tycker att trots den mängden barn vi har och tätt så skall de lära sig att föra sig ute bland folk och på matställen. Nu blev det inte en glamorös restaurang utan Max hamburgerbar. Tycker dom är för små för "riktig" restaurang än då de inte äter riktigt allt heller. Samt att jag har trillingarna i barnstol fortfarande, dels av praktiska skäl och dels för att vanliga stolar är för låga för dom. Och givetvis så vill jag inte att de får för sig och smita, springa runt i restaurangen som vildar eller kasta maten omkring sig ( skyller på åldern gånger tre stycken ). Inom ett år så kommer detta att fungera bättre.

Och under tiden så kan det enklaste som McDonalds eller annan kedja fungera som "läromedel" i att föra sig när man är på restaurang. Och det fungerar faktiskt. De lär sig ju mer vi gör det...

Tycker inte om att gömma mig heller och jag måste möta folks blickar, kommentarer och allt som hör till just när man har trillingar och många barn. Här i Skövde så är det mindre av varan "skitsnack", vilket är jätteskönt. Jag förstår folks nyfikenhet och visst tittar dom. Men jag upplever inte de här smygande viskningarna bakom ryggen eller negativa kommentarerna som var betydligt mer påtagligt när vi bodde i Haninge. Det är så skönt för alla parter, även barnen.

Det kom fram en jättetrevlig mamma med en dotter i samma ålder som Gabriel och hon var hur gullig som helst. Dottern var så nyfiken på Julie och ville se på henne vilket jag tillät. Vänlighet bemöts med vänlighet. Hon nämnde bara att vi hade trillingar och vilka fina barn som skötte sig. Alltid trevligt att höra. Då har man trots allt gjort ett bra jobb med att uppfostra dem.

Tack mamma och pappa för det ni har lärt mig som jag nu för vidare till mina barn! Vet att ni läser...

Tog lite kort med min mobilkamera givetvis....

Linn mumsade i sig allt det hon hade beställt. Tror nog den lilla damen var hungrig idag.

Isac och Alexander har god aptit dom med.

Gabriel och Lucas äter också. Lucas äter väldigt mycket nu och man ser att storleksmässigt så kommer han ikapp de andra med både vikt och längd.

Gabriel äter väldigt dåligt till och från och idag var inte hans dag. Jag gör inte så stor affär av det för jag vet att han äter när han är hungrig. Och han är väl medveten om att det inte blir något annat förrän till nästa måltid. Den lilla goa är väldigt artig och tackar alltid för maten ändå, sen lockade lekhörnan. Att vi sen skulle gå var inte heller något problem. De klädde på sig själva medan jag hjälpte trillingarna. Ingen blev ledsen eller protesterade högt. De skötte sig utmärkt!

Även Julie. Såg till att hon var mätt innan vi åkte och hade en burk med mig för säkerhets skull. Den behövdes aldrig dock.

Ja det var jättemysigt idag att få vara med barnen och äta ute. Det gav en frisk fläkt och extra laddning till mina batterier. Även hemma sen så var det inget tjafs om städningen eller nattning. Alla var som tända ljus! Älskar dessa dagar och känner mig stolt att vara mamma till dom alla.

Jag uppskattar även min egentid på kvällen som behövs för att ladda om. Idag är jag själv då maken hämtar sin son i Stockholm. Ska bli kul och samlas nästan alla igen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva