Efter regn kommer solsken säg det. Om jag ska prata om vädret så är det nog tvärtom. Solen var igår och regnet idag. Nu menar jag mer mitt mående, känner mig mycket bättre idag. Även om det har varit lite duster här och där i familjen. Mycket av det som har hänt av bråken har fått mig att fundera väldigt mycket. Både på gott och ont. Och mina tankar blev så klockrena när jag läste en artikel i en tidning (Vi Föräldrar) som jag fått låna av Cilla med.

Ett urklipp från Trotsboken fick mig att inse vissa saker. Saker som jag också tror på som blir bekräftade att jag inte är ensam om att tycka, känna och vara med om. Att våga bli arg som förälder helt enkelt. Varför är det så tabu? Att både visa känslor och tala om det?

Precis som de skriver i artikeln så säger vi till våra barn att de får vara arga och visa känslor. Men vi då? Precis som våra små barn så är vi också människor med både känslor och ett humör.

Nu menar jag inte att man jämt och ständigt ska skrika och tro att det inte gör skada. Men att ibland så får man lov även som föräldrer att bli arg, sätta ner foten och säga ifrån. Jag tror inte det är farligt, och det är min åsikt. Ett udrag från Trotsboken:

Om vi inte sätter stopp kan barnet däremot känna att vi överger det. Ibland måste vi bära i väg på en illvrålande, sparkande unge. Och vi måste hindra barnet som biter eller slår till exempel pappa eller ett annat barn.

Om vi föräldrar gav upp och gjorde precis som barnen kräver skulle barnens utveckling stanna upp. Genom att vi faktiskt kräver vissa saker från barnen, så hjälper vi dem att gå framåt.

Vi måste sätta stopp för barnet av fyra skäl. Skäl 1 och 2 är självklara för de flesta, skäl 3 och 4 är det långtifrån. De kan till och med kännas utmanande:

1. För att skydda barnet. Till exempel från att bli skadat i trafiken eller från att få i sig något farligt.

2. För att barnet ska må bra. De ska få näringsrik mat, inte få hål i tänderna, få nog med sömn och inte frysa och bli blött. Det är vi föräldrar som måste lära barnen vardagens ordning och det kan under perioder leda till att vardagen blir en maktkamp praktiskt taget från morgon till kväll.

3. För att barnet ska bli en social varelse. Det ska kunna leva och fungera med andra, inte bara hemma utan också i samhället. Ett barn som alltid får som det vill blir odrägligt att leva med. Om barnet inte får några gränser blir det inte omtyckt varken av andra barn eller andra vuxna. Det får ett negativt bemötande av andra och blir isolerat.

4. För att barnet behöver motstånd. Att ha konflikter med andra människor är en nödvändig och ofrånkomlig del av växandet och mognaden. Konflikterna behövs för att barnet ska utvecklas till en egen individ som är medveten om sina egna önskningar och behov och kan ta hänsyn till andras önskningar och behov. Och man kan ofta se att barnet känner sig nöjt efter en utkämpad konflikt.

Nu var artikeln mycket längre och jag kan tänka mig att boken är högintressant, i alla fall för mig. Fick det lite "bekräftat" att jag är nog inte så jävlig trots allt, jag är bara mamma och förälder. En förälder med känslor precis som mina barn har känslor. Det bästa ut av allt var slutklämmen på artikeln:

Trotsperioder har vi hela livet:

2-3 år

4 år

6 år

9 år

12 år

tonåren

graviditet

30- och 40-årskris

klimakteriet

Så där har vi också ett svar. Jag trotsar jag också. Så nu ska jag lägga mig ner och skrika, sparka i golvet och gråta lite.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva