Föräldrar gör som dom vill och det är som sagt upp till dom också. Inget ont menat så. Men även "goda" saker kan ge konsekvenser. Och jag står för det jag tycker och jag säger det igen, jag kommer ALDRIG bli en curlingförälder. Hittade en artikel och det var nog det bästa jag läst på länge.

Från SvD 12 januari 2004, länk till artikeln Högt pris för friktionsfri barndom.

Högt pris för friktionsfri barndom

12 januari 2004 kl 05:30, uppdaterad: 11 maj 2011 kl 14:54

Som gulan i ägget, helt skyddade från allt ont. Den uppväxten vill nutidens föräldrar ge sina barn, menar den danske psykologen Bent Hougaard. Curlingföräldrar kallar han oss, (över-)engagerade vuxna som vill göra livet perfekt för våra avkommor – vi lämnar och hämtar och skjutsar och fixar problemen och shoppar leksaker i det oändliga – samtidigt som vi lider av dåligt samvete av att inte räcka till. Men för lite motstånd är inte nyttigt.

Det började med en spark i baken. När den danske psykologen Bent Hougaard klev in på dagisgården den där förmiddagen var alla barn ute och lekte. Bakom ett skjul stod en pojke i femårsåldern och kastade sand i huvudet på några lite yngre flickor. Han bad killen att sluta, men fick svaret att han minsann inte bestämde här. Då tog Bent hinken och spaden och satte dem på skjulets tak och gick därifrån.
Bent Hougaard var på dagiset i egenskap av ”pedagogisk revisor”. Hans uppgift var att iaktta om den pedagogiska målsättningen och den dagliga verksamheten överensstämde. Nu var han på väg in för att träffa personalen.
Till sin stora överraskning kom killen efter och skrek: ”ditt gamle røvhul - du bestemmer ikke over mig”.
- I den situationen var jag tvungen att säga högt till mig själv: ”Bent, kom ihåg att du är barnpsykolog. Inte slå, inte sparka, han är ett barn”. Innan jag hann se mig om så stod junior där igen och bad att få sin hink. Det fick han när han lovade att inte kasta sand på någon igen.
Löftet höll inte länge. Strax fick Bent en spark där bak och ett par spadar sand i ansiktet med orden: du bestämmer inte över mig.

Bent Hougaard säger att han ville skriva sig ur frustrationen. Den här killens familj var inte den första han mött där barnet styr. Han tyckte sig se en ny föräldratyp. Därför kom debattboken Curling-forÆldre og Service-børn - debat om vort nye børnesyn ut i Danmark för drygt tre år sen. Sedan dess vet de flesta danskar som har barn eller jobbar med barn vad en curlingförälder är.
Så här förklarar han själv fenomenet:
- Många föräldrar verkar känna sig pressade i sin föräldraroll. Med tanke på hur många timmar barn och föräldrar är skilda åt under vardagarna så gör föräldrarna därför sitt yttersta för att göra det så bra som möjligt för sina barn - och sitt eget dåliga samvete. ”Nog arbetar vi mycket, men när vi väl är tillsammans, så ska barnen ha det som gulan i ägget. Ingen ska kunna anklaga oss för att inte vara goda föräldrar, verkar drivkraften vara.

Visst är det lite av ett medelklassfenomen, menar Hougaard. Han tycker inte att de här föräldrarna gör särskilt fel - curlingföräldern är ju i regel väldigt engagerad i sina barn - men de här mammorna och papporna behöver få syn på att följden av allt positivt de gör för barnen inte alltid har positiva konsekvenser. För lite motstånd är inte nyttigt.
- Curlingföräldrarna måste våga släppa ut sina barn i livet och låta dem möta allt vad det innebär. Annars får barnen ta desto hårdare smällar som vuxna, säger Bent Hougaard.
Skolorna står i kö för att lyssna på ett föredrag av Bent Hougaard. Och inte undra på det. Begreppet curlingföräldrar kom som manna från himlen till alla lärare som haft svårt att hantera de allt starkare föräldraviljorna.
Bent Hougaards huvudsynpunkt mot den nya tidens föräldrar är att vi i vår strävan att göra livet så bra som möjligt för våra barn har fått betala ett mycket högt pris: förlusten av respekt.

De senaste tio åren har Bent Hougaard vid sidan av sitt ordinarie jobb arbetat som
barnsakkunnig i danska domstolar. Varje år har han varit med och företrätt barnen vid 30 skilsmässor.
- Det innebär att jag varit i bortåt 60 danska hem varje år och sett en del av hur barnen har det, i både högre och lägre klasser.
På tio år innebär det att han har tittat in hos icke mindre än 600 barnfamiljer och därigenom kunnat bilda sig en uppfattning om hur de fungerar.
- Jag kan konstatera: aldrig har så många barn haft så mycket frihet som de har svårt att administrera. Aldrig har barn varit så rika. Varje barnkammare liknar en leksaksaffär. Ja, hälften är sån där MacDonaldsskit. Men barnen är inte tacksamma. Snarare tvärtom. Det som kommer lätt, försvinner lätt. Easy come, easy go. Grejer blir man inte lycklig av. De får man ont i fingret av!

Bent Hougaard menar att när man bara ska njuta, när lusten styr allt, så blir man inte lycklig.
- Därför ville jag starta en debatt kring det här. Inte för att jag är en sur gammal man på 61. Jag vill inte vända blicken bakåt. Det finns helt enkelt ingen väg tillbaka vad det beträffar.
Han säger att vi bör försöka hitta till det sunda förnuftets barnuppfostran. Det räcker inte att vara god, utan vi måste välja våra gränser.
- Frånvaro av uppfostran är ett stort problem. Man kan inte köpa sina barn eller sin frid. Det fungerar inte så. Man ska inte vara rå eller vild, men konsekvent och - framför allt - mena det man säger. När de är små ska man flytta barnet dit man menar. Jag tror på den goda gamla principen: learning by doing, att lära genom att göra. Handling ger förvandling. Vi ska visa vad vi menar inte bara snacka.
Han tycker att det är en massa babblande hos dagens föräldrar.
- Aldrig har barn fått så långa förklaringar. Om vi inte lär dem att det är vi vuxna som bestämmer, att vi tar ansvar - hur ska det då gå?
Han tycker att alltför många föräldrar förhandlar om allting från 2-3-årsåldern. Föräldrar måste göra klart för sig vad som inte kan förhandlas.

Nutidens curlingföräldrar är ofta så upptagna med att vara effektiva att de tänker på de
minuter de kan spara i ögonblicket i stället för att lära barnen att göra sina mackor själva och låta dem spilla mjölk ett tag så att de lär sig för framtiden.
- Curlingföräldrar blir hemsamariter. Utan lön. Det blir för mycket omsorg på för många områden. Desto mer omsorgskrävande blir ungarna också. Man kan inte älska sina barn för mycket, men man kan ge dem för mycket service.
Bent Hougaard berättar om ett besök hemma hos en mamma. Tillsammans spelade de Fia. Plötsligt säger sonen: ”Jag är törstig!” Då tänkte jag att hon skulle säga ”gå och hämta lite vatten” och att vi skulle vänta med att spela vidare. Men hon sa: ”vänta lite tills jag har flyttat min pjäs så ska mamma gå och hämta något till dig.” Sen reste hon sig upp och sa: ”Vad vill du ha?”. Fri bar, tänkte jag.
- Vad har vi? frågade sonen.
- Äppeljuice, apelsinjuice, fläderblomssaft, mjölk, chokladmjölk, svarade hans mamma vänligt.
- Finns det inte Coca-cola?
Mamman beklagade att det inte fanns någon läsk.
- Då vill jag ha chokladmjölk. Och den
ska vara varm!
- Det tar lite tid om den ska vara varm, svarade mamman vänligt.
- Skynda dig! ropade sonen tillbaka.
Om du hade frågat mig så skulle jag ha sett till att han hämtade ett glas vatten själv. Killen var sju år gammal.
- Vi tror att bara vi är goda och snälla och behandlar barnen som likvärdiga så blir de lyckliga. Så hänger det inte samman. Alltför många barn behandlas som om de var små vuxna.

”Psykisk Substral” kallar Bent Hougaard den positiva påverkan vi vill ge våra barn för att de ska få de bästa av möjligheter i livet. Han är kritisk mot att vi tror att det går att odla fram de människor vi vill ha genom att ge dem ”näring i rätt dosering”.
- På ett sätt har barn aldrig haft det bättre än nu, på ett annat kan man säga att de aldrig haft det svårare än nu. Vi ger för små barn för stor frihet. Vi frågar hela tiden: Vad vill du äta? Vilka kläder vill du ha? Vad vill du leka?
Föräldrar måste ta de där konflikterna, menar han. Om vi för fredens skull undviker konflikter lär sig barnen aldrig att lösa några.
- När de små änglarna sen blir tonåringar har man bara att be till Gud att man ska kunna få dem att lyssna på en.
- Lärarna har massiva problem i dag. Vi vuxna väntar för länge med att bli auktoriteter. Kanske är ni ännu mer curlingföräldrar i Sverige, förresten?

- Barnen är inte våra kompisar. De har många kompetenser, men de är inte kompetenta. Att säga det är bara att hälla bensin på en brinnande bål. Att vara kompetent är att kunna styra sina känslor, vänta på sin tur, ta ansvar. Det kan inte barn och det ska de inte behöva kunna. Barn vill ha sina behov tillfredsställda nu. Vad vi behöver är kompetenta vuxna.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva