Jag läser en hel del på olika forum på nätet, samt även ser och möter privat. Det som slår mig är att det är så tabu med uppfostran av barn. Man får inte göra si och inte göra så, inte ta i alls. På sin höjd får man säga -asch Sture vad du är tarvlig.

Självklart ska man inte slå barn. Sunt förnuft och det säger väl sig självt att man inte gör. Men att säga till sina barn, även om man ibland höjer rösten!? Är det aga? Att vara konsekvent likaså, är det också aga? Det är väl att göra sina barn en tjänst snarare. För vad händer annars om man inte gör det? Alla handlingar man gör får konsekvenser, även så i uppfostran.

Om en hund biter eller nafsar, vad gör man då? Jo man säger automatsikt till hunden (mer regel än undantag). Om barn bits, slåss eller gör annat liknande. Så är det inte lika automatiskt att man gör det (mer undantag än regel). Och det har säkert med att göra vilken situation man är i. Hunden säger man till oavsett vilken situation man befinner sig. Inte lika "pinsamt" kanske, eller?!

Om man nu ska ta det ett steg längre. Vad blir konsekvensen av det hela? Förhoppningsvis så lär sig hunden vad som gäller. Man är ju snabbare och mer "hårdare" i uppfostran. Och hundar lär sig fortare också givetvis över lag (de lever ju kortare, blir "vuxna" fortare), men principen är ändå densamma. Hunden vet att i oavsett vilken situation den befinner sig i så får den konsekvenser av sitt handlande.

Om man säger till barn hemma, i affären, på badhuset osv och använder sig av olika konsekvenser i de olika situationerna. Även om "det dåliga de gör" är detsamma oavsett situationen de befinner sig i. Vad blir det för konsekvenser av det? Total förvirring skulle jag vilja säga. Hur ska man veta vad som gäller och när? Och från gång till gång dessutom. Ena gången gäller en sak, och den andra en annan. Det kan inte bli annat än pannkaka.

Precis som med hundar så måste man vara konsekvent även mot barn, oavsett. För de gör inte skillnad på plats, personer eller situationer. Känns som ett ämne man har tagit upp förr. Men det finns ju anledning till varför jag skriver om det igen. Det har alltså varit på tapeten någonstans och triggat igång mig. Och jag behöver få skriva av mig lite aggressioner.

I övrigt så har jag haft en superdag måste jag säga. Fick den stora äran att passa Mias och Thomas två minsta barn ett par timmar. Sen dök självaste Mia upp på lunch vilket var riktigt mysigt i vanlig ordning. I morgon ska vi alla besöka henne och hon ska hjälpa mig att passa barnen medan jag ska göra ett besök på stan. Och självklart blir det lunch också vilket vi ser fram mot. Och favorit i repris för den här kvällen är spikmattan och fötterna högt.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva