... det härdar. Och det stämmer ganska bra, i alla fall för mig. Vissa kan hantera dåliga saker och händelser bättre och andra kan inte hantera det alls. Beror kanske på personligheten eller vad man är för typ av människa, vet inte varför egentligen utan kan bara gissa mig till det. I mitt fall så härdar det, man lär sig av sina misstag och ibland lite väl dyra läxor. Det behövs säkert av någon anledning för att inse det man har är så mycket viktigare än allt annat.

Som människa skulle jag nog beskriva mig som stark, även om jag kan gråta och visa känslor. Det bevisar att man inte är "död" inombords. Andra kanske skulle beskriva mig annorlunda och det kan jag ta. Jag vet vad jag går igenom och hur det påverkar mig i vissa lägen. Många saker gör mig ledsen men för den skull blir jag inte nedbruten alla gånger. Tvärtom! Det får mig att lära mig läxan och inse att man är en jävligt bra människa trots allt.

Baktalad har jag blivit många gånger under min livstid, så den biten bekommer mig inte. Det handlar bara i grund och botten om avundsjuka och bitterhet. Den energin kan dessa personer behålla för sig själv och jag ids inte ens kasta smuts tillbaka. Känns som sandlådenivå på det hela och jag föredrar att diskutera på vuxet sätt, det vill säga direkt till personen. Vill andra hålla på, kul... grattis! Vilket slöseri på energi. Mig kommer ni inte åt med skitsnack. Jag vet vad jag har, jag vet vem jag är och jag står för det jag säger och tycker. Finns inget som kan ändra på det.

Lurad har man också blivit ett par gånger och man får ibland stå sitt kast. Och man lär sig en dyr läxa mellan varven, som jag gjort precis nyligen gjort. Men det är bara en sak, ett ting, och egentligen helt värdelöst. Materiella kan inte ersätta verkliga personer som finns och verkligen stöttar en. Är så oerhört tacksam över det.

Jag har underbara vänner, underbar familj och en man som stöttar mig i vått och tort. Mer behöver jag inte. Har inget behov alls av människor som lever på andras bekostnad. Jag råkar ut för saker absolut, är inte odödlig, och visst känns det. Men det "dödar" inte mig, det härdar. Så försök med era medel ni, det fungerar inte. I morgon är en annan dag och då har jag lämnat skiten bakom mig och tagit ett kliv framåt. Starkare också för den delen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva