Som mamma känner man på sig saker när det gäller ens egna barn. Otroligt att dessa instinkter kan vara så starka egentligen. Nu kom det mer svart på vitt här på morgonen. Alexander hade ett blödande öra och det kom inifrån mer än ett ytligt sår, så jag ringde vårdcentralen och vi fick en tid på eftermiddagen.

Han är egentligen den killen som gnäller mest, när det gäller allt annat, men minst när han har öroninflammation konstigt nog. Han sover bra, har ingen feber och kan leka precis som vanligt. Dock är han lite tröttare vilket fick mig att undra om det var något som var på gång. Nu var det ingen snack om saken eftersom det kom blod ur örat så självklart så skulle det ses över av en läkare. Och mycket riktigt så var hela örat rött. De ville kolla honom igen inom ett par dagar för att se om de hade brustit något då det var lite svårt att se, men öroninflammation hade han. En penicillinkur på fem dagar blev det. Åter igen så sover han gott i sin säng och förhoppningsvis gör det inte ont, lider lite med honom ändå fast han inte visar något.

Efter den här hektiska dagen med besök, handling och allt annat så tog jag ut barnen på eftermiddagen och bara njöt. Behagligt väder var det ute för att vara sena september. Thomas gjorde middagen och hjälpte mig att finslipa pojkarnas frisyrer. Är inte en hejare på rakapparaten direkt så han fick ta omgång två på grabbarna.

Leon har varit på strålande humör. Här leker han efter ett plaskande bad.

Thomas och Gabriel hade ett far och son samtal här på kvällen. Och så kom jag och störde lite med kameran...

... och lyckades fånga "the moment".

Alla sover i sina sängar nu och endast jag och Thomas är vakna. Skolböckerna är lästa och nu har jag bara en del instuderingsfrågor att läsa. Dessa tänkte jag ta med mig till soffan. Känner att den här dagen har tagit på krafterna. Det finns en morgondag med.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva