Kände mig duktig och avklarade mina studier tidigare denna kväll. Såg fram mot en uppfriskande promenad till stationen för att hämta min dotter. Maken föreslog ett lyxigt, stort paraply. Varför inte tänkte jag, inte för att regn bekommer mig egentligen men tyckte att det kunde vara skönt och slippa det för en gång skull. Det kändes som om jag inte tänkte alls. Spöregn och kraftiga höstvindar gör inte susen med ett paraply på över en meter i diameter. Hade nog föredragit att bli en dränkt katt faktiskt. Min mysiga promenad förvandlades till en tre och en halv kilometer lång brottningsmatch med ett paraply som fick eget liv och ufostyrning. Ett perfekt mordvapen kändes det som och när som helst kunde dra dit den ville. Tur att många inte kom i min väg. Hade god lust och nästan skrika:

-Ur vägen innan paraplyet attackerar!

Som tur är så är jag en stadig krabat men inte så jävla lång dock. Lyckades hålla paraplyet ända ner till stationen och nu har jag duktigt med kramp och mjölksyra i armarna. Tur det, annars hade nog jag och Mary Poppins haft en del gemensamt.

Vill inte utsätta Linn för pinsamma morsan på väg tillbaka hem så jag behöver väl inte säga att det blir Taxi va?


Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva