Trillingmamma och sjubarnsmor

Alla inlägg under juni 2014

Av Trillingmamman - 8 juni 2014 14:44

Vad är det som driver en människa att trycka ner ett barn i skorna så pass att denne inte vågar vara hemma. Tar sig ut i ösregnet alldeles själv. Fångas upp av andra och bryter ihop? Är det inte vi vuxna som ska vara förebilder för barnen? Vad lär vi dem genom att kränka dem? Det gör fruktansvärt ont i mig för jag kan inte för mitt liv förstå. I det här fallet kunde jag inte vara tyst.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

ANNONS
Av Trillingmamman - 5 juni 2014 09:29

Varför kan vuxna inte vara mogna och lösa saker på ett vuxet sätt? Egentligen är jag inte förvånad över beteendet men jag ställer mig ändå frågan. Med alla medel försöks det trycka ner mig. Totalt utfrusen, ignorerad och gåvor som jag fått tas tillbaka. Vi pratar om nivå som är så låg då det handlar om ett skärp. Jag ser mönstret i beteendet och det lär inte vara det sista jag blir utsatt för. Skall det få knäcka mig?! Nej. Jag är stark och självständig och ska ta mig ur det här trots alla försök och bryta ner mig. Det går inte, det kommer inte att lyckas.


Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

ANNONS
Av Trillingmamman - 4 juni 2014 16:02

Jag har inte gjort så mycket annat än åkt pendeltåg idag, från nio i morse och åker fortfarande. Inte speciellt kul men vad gör man inte för sin son som skulle åka till min morbror och hans fru. Lämnade barnen förstås på dagis imorse. Gabriel lyckades somna en stund och tur var väl det, han höll på att tjata hål i öronen på mig. Är vi framme snart, hur långt är det kvar, har det gått tre timmar nu... Osv. Tålamodsbeprövande!

Har inte så långt kvar och beräknas landa lite innan fem. Mat vore gott och ikväll kör jag en löprunda med. Har pillat tillräckligt på telefonen nu känner jag. Otroligt uttråkad i alla fall!

Kanske dags och lägga ifrån sig den med andra ord innan jag postar något helt galet.


Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Av Trillingmamman - 1 juni 2014 14:09

Jag känner mig tom inombords vilket säkert är en naturlig reaktion efter allt som händer. Mitt i allt är jag ändå stark, även fast jag gråter ofta. Måste få pysa ut saker mellan varven för att orka.

Det är ofta jag frågar mig själv varför? Varför trycka ner mig? Vad får en människa att begå såna handlingar gentemot andra? Egentligen har jag inget bra svar, bara egna teorier i allt reflekterande. När en person mår dåligt så är det lätt hänt att nära får ta skit. Man projicerar över på andra och ser inte sin egen del i det hela. I många fall kommer det hårda ord för att få den andre att må dåligt. Det försöks hitta ömma punkter för att komma åt och få övertag. I mina ögon är det psykisk misshandel.

Jag frågar mig själv också varför många inte kan ta en för att man är stark och självständig. Vad är det att vara rädd för? Ska det vara så svårt att glädjas med andra för att den personen lyckas? Varför i stället trycka ner den för att man själv mår dåligt? Jag kommer nog inte få svar på det och jag vill nog inte heller ha det. Det ända jag vill är att få lugn och ro, rå om mig och barnen utan att varje dag tassa på tå. Titt som tätt får jag höra hur djävlig jag är, vilken dålig mamma och allt jag gör är fel. Jag vill inte veta! Det sänker inte mig längre. Jag tar på mig en mask och stänger av. Jag vet mitt eget värde så orden biter inte på mig i försök att få mig till botten. Jag är för stark och det skrämmer folk. Jag är inte beroende av någon känslomässigt eller ekonomiskt att jag väljer och stanna i sånt skit. Jag är inte rädd för att bo själv eller vara ensam med barnen. Om det är så menat att jag ska vara själv livet ut så är det så. Och jag är själv redan nu, inga problem. Styrkan finner jag i min familj och vänner som ger mig den grundtryggheten jag behöver.

Det finns inget som kan rucka på mina studier, jag ska gå färdigt skolan. Ingen ska tala om för mig vad jag får och inte får göra. Ingen ska säga kränkande ord till mig och inför barnen. Jag tar inte den skiten från någon. Jag är själv, jag är stark och jag står emot. Vänner och familjen finns så känslan av ensamhet finns inte, jag är omgiven av människor som behandlar mig med respekt och empati. Det stärker mig som sagt och jag är oerhört tacksam för det. Jag är stolt över mig själv och mitt liv och det jag har åstadkommit. Jag tänker inte blicka tillbaka och älta. Jag vänder blad och börjar ett nytt kapitel i mitt liv. Jag tar med mig erfarenheten och ser det som en lärdom. Vet definitivt vad jag inte tänker utsätta mig själv och barnen för igen.

Fick det här postat på min Facebook sida av en klasskamrat. Tack! Den är så sann! Önskar alla en fin fortsatt söndag. Här ska jag trots allt ändå njuta.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Mamman i FamiljenXL


Trillingmamma och sjubarnsmor. Studerande. Välkommen hit!

/Eva S

Datum och månad

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27 28
29
30
<<< Juni 2014 >>>

Vill du söka?

Är du nyfiken på mer?

169 besvarade frågor

Och klockan är nu...

På gång eller bara skrivklåda

Twitter

Träningsresultat

Senast skrivet av mig

Bloggar som jag följer

Andra sidor jag besöker

Äldre bloggar

RSS

Följ bloggen

Följ Trillingmamma och sjubarnsmor med Blogkeen
Följ Trillingmamma och sjubarnsmor med Bloglovin'

FamiljenXL via Facebook

Översättning till annat språk

Besökare från andra länder

Free counters!

Statistik över besökare här

Blogg


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se