Sitter här och tårarna rullar ner för kinderna. Har slutat räkna antalet gånger, det bara kommer. Tårarna är mer av lättnad och tacksamhet än annat, vilket man inte kan tro. Men förändringar är på väg och det mycket snart. Beslut har tagits som jag inte ångrar en sekund över. Som ni kanske redan vet och anat så ska jag flytta och skilsmässa är genomförd. Det är inte ett förhastat beslut utan något som pågått länge, redan förra året. Bara praktiska detaljer som inte tagits ikraftträdande förrän nu. När man är mitt uppe i en process så förmår man inte göra så mycket andra saker. Det tar en otrolig energi ifrån en. Kanske ni har märkt det på mina inlägg som inte alltid varit så muntra eller kanske ni har anat det genom att läsa mellan raderna. Nu är det i alla fall officiellt. Så tårarna är av lättnad. Jag har så mycket att se fram mot. Det enorma stöd jag fått genom resans gång betyder oerhört mycket för mig. Ingen är glömd! Jag är så tacksam ska ni veta.

Jag har frågat mig så många gånger varför det gick som det gick, men har lämnat det bakom mig. Det finns inga bra svar och jag kommer heller inte få det besvarat. Vill inte lägga skulden vare sig på mig själv eller någon annan. Avsaknaden av respekt, kontrollbehov och sårande ord gör att det inte har fungerat. Kanske är jag för stolt, stark och självständig. Jag vet inte. Men jag lever hellre själv än själv i ett förhållande. Det har varit en fruktansvärt jobbig tid. Att dessutom på det gå i skolan, jobba extra och upprätthålla en fasad har tagit enorm kraft på mig. Den fasaden är på väg att spricka och jag blottar mig. För jag är trots allt inte mer än människa.

Under resans gång har många sagt att jag är otroligt stark och självständig, och att jag kommer och klara det här. Ja det kommer jag. Det är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att jag lyckats ta mig ur och gå vidare innan jag nått botten. Nackdelen är att jag är fruktansvärt ensam. Att vara stark, självständig och oberoende tolkar många automatiskt som att man är en "bitch". Men jag har känslor som alla andra, kan visa respekt, är ömsint och har lika mycket att ge känslomässigt. Dock har dessa egenskaper gjort att det skrämt iväg det motsatta könet. Är jag villig att ändra på mig? Nej varför ska jag göra det? Jag kan och vill inte ändra på den jag är, skulle inte må bra då.

Ni som känner mig vet hur jag är. För okända kan jag vara ett vandrande berg som inte bryr sig eller känner något. Jag vet att så är inte fallet. Jag vill inte ge upp skolan eller mina drömmar. Jag älskar fortfarande att jobba med människor. Den här sommaren har räddat mig. Så mycket kärlek jag gett och så mycket kärlek och uppskattning jag fått tillbaka har stärkt mig. Kommer att ta med det resten av mitt liv.

Jag är inte rädd för att vara själv. Men visst sårar det när man gång på gång misslyckas i förhållanden. Inget som knäcker mig dock. Som sagt, jag lever hellre själv än att gång på gång bli sårad och nedtryckt.

Barnen är i fokus och jag kommer att göra allt för att de ska må bra. Självklart delar vi på allt och hjälps åt, för mig finns inget annat. Jag har inget intresse att suga ut pengar eller bidrag av någon och i det här fallet så är det mänskliga individer vi pratar om. Jag vill att de ska må bra. Barnen har lika stor rätt till båda oss.

Flytten sker 3:e november och jag har fått stor hjälp och stöttning i det hela. Finns inga ord för hur tacksam jag är. Jag ser fram mot det nya som ska komma. Det är ett nytt kapitel i mitt liv. Om det så innebär att jag ska få vara själv resten av mitt liv så är det så det får bli. Jag är ändå inte själv. Jag har barnen, vänner, skolan och min familj. Stort tack till er alla ??.

Nu ska jag njuta av den här söndagen själv med barnen. I morgon är det en ny dag, nya tag och ett steg närmare mitt nya liv. Med det vill jag avsluta och tack för att jag fick lätta mitt hjärta.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva