Sprang igår kväll och det var riktigt skönt. Men i och med att det blev sent så var jag ju också pigg, och det länge. Hade svårt att sova. Gissa om jag är trött nu! Får se vad kaffe kan göra och en dusch, står i alla fall upp. Så mycket mer är det inte.

Ny dag, ny vecka och nya tag. Helgen gick alldeles för fort. Bara ta tjuren vid hornen, kavla upp armarna och spotta i nävarna. Här kommer jag!

Inte så kaxig.... Mera kaffe tack! Gäsp!!!!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Sitter här och tårarna rullar ner för kinderna. Har slutat räkna antalet gånger, det bara kommer. Tårarna är mer av lättnad och tacksamhet än annat, vilket man inte kan tro. Men förändringar är på väg och det mycket snart. Beslut har tagits som jag inte ångrar en sekund över. Som ni kanske redan vet och anat så ska jag flytta och skilsmässa är genomförd. Det är inte ett förhastat beslut utan något som pågått länge, redan förra året. Bara praktiska detaljer som inte tagits ikraftträdande förrän nu. När man är mitt uppe i en process så förmår man inte göra så mycket andra saker. Det tar en otrolig energi ifrån en. Kanske ni har märkt det på mina inlägg som inte alltid varit så muntra eller kanske ni har anat det genom att läsa mellan raderna. Nu är det i alla fall officiellt. Så tårarna är av lättnad. Jag har så mycket att se fram mot. Det enorma stöd jag fått genom resans gång betyder oerhört mycket för mig. Ingen är glömd! Jag är så tacksam ska ni veta.

Jag har frågat mig så många gånger varför det gick som det gick, men har lämnat det bakom mig. Det finns inga bra svar och jag kommer heller inte få det besvarat. Vill inte lägga skulden vare sig på mig själv eller någon annan. Avsaknaden av respekt, kontrollbehov och sårande ord gör att det inte har fungerat. Kanske är jag för stolt, stark och självständig. Jag vet inte. Men jag lever hellre själv än själv i ett förhållande. Det har varit en fruktansvärt jobbig tid. Att dessutom på det gå i skolan, jobba extra och upprätthålla en fasad har tagit enorm kraft på mig. Den fasaden är på väg att spricka och jag blottar mig. För jag är trots allt inte mer än människa.

Under resans gång har många sagt att jag är otroligt stark och självständig, och att jag kommer och klara det här. Ja det kommer jag. Det är både en fördel och en nackdel. Fördelen är att jag lyckats ta mig ur och gå vidare innan jag nått botten. Nackdelen är att jag är fruktansvärt ensam. Att vara stark, självständig och oberoende tolkar många automatiskt som att man är en "bitch". Men jag har känslor som alla andra, kan visa respekt, är ömsint och har lika mycket att ge känslomässigt. Dock har dessa egenskaper gjort att det skrämt iväg det motsatta könet. Är jag villig att ändra på mig? Nej varför ska jag göra det? Jag kan och vill inte ändra på den jag är, skulle inte må bra då.

Ni som känner mig vet hur jag är. För okända kan jag vara ett vandrande berg som inte bryr sig eller känner något. Jag vet att så är inte fallet. Jag vill inte ge upp skolan eller mina drömmar. Jag älskar fortfarande att jobba med människor. Den här sommaren har räddat mig. Så mycket kärlek jag gett och så mycket kärlek och uppskattning jag fått tillbaka har stärkt mig. Kommer att ta med det resten av mitt liv.

Jag är inte rädd för att vara själv. Men visst sårar det när man gång på gång misslyckas i förhållanden. Inget som knäcker mig dock. Som sagt, jag lever hellre själv än att gång på gång bli sårad och nedtryckt.

Barnen är i fokus och jag kommer att göra allt för att de ska må bra. Självklart delar vi på allt och hjälps åt, för mig finns inget annat. Jag har inget intresse att suga ut pengar eller bidrag av någon och i det här fallet så är det mänskliga individer vi pratar om. Jag vill att de ska må bra. Barnen har lika stor rätt till båda oss.

Flytten sker 3:e november och jag har fått stor hjälp och stöttning i det hela. Finns inga ord för hur tacksam jag är. Jag ser fram mot det nya som ska komma. Det är ett nytt kapitel i mitt liv. Om det så innebär att jag ska få vara själv resten av mitt liv så är det så det får bli. Jag är ändå inte själv. Jag har barnen, vänner, skolan och min familj. Stort tack till er alla ??.

Nu ska jag njuta av den här söndagen själv med barnen. I morgon är det en ny dag, nya tag och ett steg närmare mitt nya liv. Med det vill jag avsluta och tack för att jag fick lätta mitt hjärta.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Det finns folk och sen finns det folk. Inget som jag tänker låta mig knäckas av i alla fall. Så, nu fick jag ur mig det. Känns skönt att få rapa lite. Har haft värre saker att tampas med så det är en fis i rymden egentligen. Varför lägga ner energi på det, nä det får åka vidare till sopkorgen. För ett par dagar sen hörde jag ett par ord av någon som efter lite mer tankeverksamhet fick mig att tänka till. "Människor är många gånger grymmare än djur". Det stämmer verkligen. I många avseenden. Trots det så väljer jag ändå att vilja jobba med människor. Jag har definitivt inte gett upp hoppet om mänskligheten. Självklart är inte sista idioten född.

Nåja väl hemma sen så är jag själv med ett gäng underbart trötta och griniga barn. Trotsen, skriken och syskonkärleken har gått i ett. Den här dagen är som gjord för att gå åt pipan egentligen. Men faktum är att just nu bekommer det mig inte speciellt. Tänk vad mycket skit en människa kan ta egentligen. Går faktiskt omkring med ett leende på läpparna. Har till och med fått dagens skratt och dessutom så har jag massor att se fram mot som kommer att hända. Saker och ting är på väg att lösa sig, och det till det bättre. För många.

Hade dock inte klarat det utan mina underbara vänner och min underbara familj. Ni vet alla vilka ni är, ingen glömd. Ett enormt stöd och det värmer verkligen i hjärtat. Den hjälpen jag får gör att jag orkar resa mig igen. Och jag är verkligen stolt över att vara den jag är trots allt som händer runt omkring. Inget jag vill byta bort mot något annat.

Jag har också skolan. Min räddning och min fristad. Ingen ska få bort mig därifrån. Jag ska klara min dröm och min utbildning. Watch me!

Här sitter jag med en kaffe i handen och stannar upp i allt kaos. Just nu är det lugnt men anar att jag kommer att få släcka lite bränder innan kvällen är slut. Det gör inget, jag ler ändå.


Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Nu var det ett tag sedan jag skrev. Som ni förstår snurrar hjulet ordentligt. Skolan, förskolan, möten, jobb, vardagssysslor osv. Klona mig snälla! Skulle faktiskt behöva lite fler armar. Men det går, allt går. Konstigt nog känns det som om tiden går långsamt fast jag har fullspäckat schema. Tankarna befinner sig någon annanstans mellan varven. Kommer ta upp den gällande saken senare. När jag orkar prata om det. För tillfället så vill jag bara att tiden ska gå fort.

Skolan går bra och roligt är det. Min fristad som jag brukar kalla det. Underbara vänner, en miljö där man kan få känna sig välkommen och accepterad och roliga föreläsningar.

Ikväll blir det en tur löpning. Har varit utan i två dagar av olika anledningar. Har abstinens så ut ska jag. Bara lite besök på BVC, handla och föräldramöte först. Klona mig igen!

Nu ska jag snart in för lite väga, mäta och prata.


Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva