Mina underbara trillingar har kommit in i tvåårstrotsen helt klart. Gulligt värre! Ordet "min" förekommer ca 100 gånger i timmen. Det rycks leksaker ur händerna på varandra, slänger saker, säger nej till allt och får dom inte som dom vill så slänger dom sig raklånga på golvet. Bara att härda ut, jag vet. Har vart där ett par gånger redan med de andra barnen. Väldigt energikrävande dock.

Stundtals så är dom hur goa mot varandra som helst och väldigt givmilda. Det går i vågor. Idag var det en mindre bra dag då de bråkade mycket och ofta. Äkta syskonkärlek. Det går över, det går över och det går över.

Mitt i allt kaos så är det ändå fascinerande att se hur olika de egentligen är. En unik upplevelse att få se tre på en gång.

Isac är den som är mest framåt vad det gäller allt. Han pratar, frågar och hjälper mer än gärna till med allt. Han är den som är mest givmild mot allt och alla. Men han har också mest temperament.

Lucas är lite anonym men ändå en fin personlighet. Han pratar också mycket. Precis som Gabriel så är han en riktig liten buse. Och älskar att reta gallfeber på sina bröder. Tar gärna allt från dem och skrattar.

Alexander är lite av en mammagris fortfarande. Han gillar att krama filtar, mjukdjur eller mamma. Minsta lilla motgång så piper han. Men han är också störst vilket är till hans fördel. När han har fått nog så sätter han sig på sina bröder eller knuffar undan dom duktigt. När han tror att inte mamma ser.

Sen har dom alla börjat med att tala om när dom har bajsat. Två av dom plockar mer än gärna av sig både kläder och blöjor vilket är mindre kul. Kan bara ta en i taget och byta på. Fingrarna åker ner i blöjan och sen upp igen med ordet -Kladdig mamma! No shit! Så det är fullt upp med att ta på blöjor även fast de inte behöver byta eller jaga dom för att de måste byta för att inte sprida skiten vidare. Kul va!? Det är nog också övergående.....

Lite tidigt att låta dem gå utan blöja då de inte styr sitt kissande och bajsande riktigt än. Gabriel fixar nog det men har av någon anledning stannat upp i sina frekventa toalett besök och skriker så fort han inte får ha en blöja. Så han är nog inte heller redo än. Kommer nog till sommaren. Gör ingen stor affär av det då jag tror att de visar när de är redo för det helt enkelt.

Tills dess så får jag jaga barn som vill bli bytta på men trotsar och springer åt andra hållet. Tar av sig blöjor i tid och otid. En övergående period helt enkelt.

Det fina med den här perioden är att dom apar efter andra. Så de tar undan sina tallrikar, städar och hjälper till precis som sina syskon gör. För de älskar när man talar om hur duktiga dom varit också.

I morgon ska jag ta med mina barn och äta middag ute tänkte jag. De förtjänar en liten belöning ändå fast de har varit trotsiga. De har ändå varit mycket hjälpsamma och det var ett tag sedan vi gjorde en måltid ute. Blir dock själv med dom för Thomas åker till Stockholm för att hämta sin son.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Allt har hänt så fort. Min morbrors fru sade efter flytthelgen att Lucas äter själv nu ( Lucas och Gabriel var med dom under flytten ). Vad skönt tänkte jag och hade i bakhuvudet att de andra kanske också klarar det, varför inte testa?! Så jag satte fram tallrikar till var och en med en sked och de åt som aldrig förr. Som om dom inte gjort annat, och skeden satt som gjuten i handen och for rätt in i munnen utan problem. Det gick från ena dagen till den andra.

Visserligen så spills det en del och ibland tycker jag att jag ligger mer under bordet och torkar än det som hamnar på. Men det underlättar ändå mycket att de äter själva så det får man helt enkelt ta en period. Och jag ser på grabbarna att de njuter de med som slipper vänta på sin tur och bli matad. Har nog bara varit slö och tyckt att det gått snabbare eller enklare. Nu är det definitivt slut på det, när jag ser att de äter själva galant.

Risgrynsgröt är något de gillar men mindre roligt att ta rätt på som sagt. Aldrig förr har det varit så tyst kring matbordet. Pojkarna börjar bli stora. Och de ser ju hur dom andra gör så de vill mer än gärna lyfta bort sin egen tallrik ( peppar, peppar så har inget gått i krasch än ). Ett steg i rätt riktning, att äta själv vid 1½ års ålder.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

När man har tre så är det lättare att jämföra dem med varandra även fast man egentligen inte borde. De är ju trots allt olika individer och utvecklas olika. Talet är det enda som är jämlikt på dem och verkar komma samtidigt något. Även om det är till en viss del olika hos dem alla tre, eller uttrycks på olika sätt. Lucas är mer för ord och pekar på olika saker och härmar där efter. Isac pratar, pratar och pratar fast på sitt eget lilla vis även han kan sina ord på vissa saker. Alexander pratar han också men minst av dem alla och kan ord han med. Det som sägs är olika för dem alla tre, ganska fantastiskt egentligen hur det kan bli så. Förståelseförmågan är väldigt bra och man kan be dem hämta saker och de gör det också. Häftigt att man har den kommunikationen med dem också. Isac är den som har "dåligast" humör och blir frustrerad när man inte förstår riktigt vad det är han vill, även om de gångerna är få. De visar vad de vill ha och jag antar att jag som mamma "vet" så de få gångerna man inte förstår så får man pröva sig fram. Hur som helst så är det riktigt kul att de börjar prata mer och mer. Gabriel var ju ganska tidig han med eller om det var runt 1½ år som trillingarna är nu. Nu har de sagt ord ett tag och det börjar komma ordentligt nu. Jag vet att Linn hade talet ganska tidigt när hon var liten.

På tisdag är det dags för deras 18 månaders kontroll och då får vi se hur det går. Får hjälp av min pappa också då det behövs fler armar än mina. Sprutor ska ju tas också. Det besöket är den sista här i Vendelsö, sen blir det i Skövde vi går.

När det gäller motoriken så tror jag att Isac leder med hästlängder. Han springer den mannen. Sparkar boll med och är otroligt duktig på det. Lucas är mest intresserad av att bygga med duplo-lego. Han bygger, sätter ihop och raserar om och om igen. Alexander kör finliret och pysslar mest med olika saker, undersöker och sen gör något av det hela. Han är också den som är mest intresserad av musik. Sätter man på radion eller skiva så skiner han upp, ställer sig vid högtalarna och dansar.

Ska bli väldigt roligt och se hur det utvecklar sig. Så många barn, så olika intressen kan inte bli annat än intressant.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Äntligen får man väl lov att säga. Nu går både Isac, Lucas och Alexander. Även om den sistnämnde killen fortfarande kan vara bekväm så kommer stegen allt mer. På ett par dagar så har han avancerat mycket. En stadig kille som behöver röra på sig lite.

Isac springer fram som en ångvält nu mera och har enorm fart både ute och inne. Han älskar att sparka boll och kan hålla på länge. Om de andra barnen dribblar och sparkar så skall han prompt vara med. Blivande fotbollskille kanske?

Lucas är lite i skymundan just nu men är inte så anonym som han tror. Han älskar att busa med sina syskon. Än har jag inte sett något utpräglat specialintresse hos honom men han verkar intresserad av det mesta för tillfället.

Alexander gillar mest musik och tycker mycket om när man sjunger för honom. Kanske en musikintresserad kille, det ligger ju i släkten. Gabriel är ju också lite av en sångfågel samt spela gitarr så klart.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag kan inte påstå att det är hysteriskt bara för att man har trillingar och fler barn. Alla dagar är olika och så även humöret på barnen. Vissa dagar är bättre och vissa mindre bra. Min uppfattning är inte heller att det blir fem gånger så mycket mer jobb än att ha ett barn. Ljudnivån kan vara hög men man vänjer sig. Och det kan även vara högt med bara ett barn. Men visst är det skillnad med fler. Trots allt så har alla samma behov av att få mat, kärlek, rena kläder, rena blöjor osv och får man bara rutin på det så blir det inte så jobbigt. Fördelen med många är att de också "automatiskt" lär sig vänta eftersom man inte alltid kan komma på en gång. De små kanske inte har kommit dit riktigt ännu eftersom de bara är ett år. Planerar man dock i förväg om de tex skall ha mat så slipper man det hysteriska skrikandet. För de är som små klockor och blir med alll säkerhet hungriga inom en snar framtid. Och är man steget före lite med planeringen så har man avverkat ett jobbigt moment med skrikande barn. Nyckeln är alltså planering i förväg.

Och det gäller allt i princip. Ska man ut så tar man inte med sig fem hungriga barn ut, i alla fall inte i de åldrarna jag har dem i. Det vore att utmana ödet lite. Man ser också till att de har ren blöja, kläder för väder och ryggsäck med sig med nödvändiga saker som extra mat, dryck, blöjor och rena kläder ifall det skulle dyka upp en situation med hunger eller olycka i blöjan.

Hur kan en vanlig dag se ut för oss? Tar bara ett exempel på en dag med utflykt inplanerat.

Morgonen kan starta med allt från 05.00 till 06.00 I mångas ögon är det mitt i natten men inte för oss. En bra dag så är alla på gott humör och kan sitta och jollra i sängarna, skratta och prata med varandra. Gabriel går upp och leker han med med sig själv eller hälsar på brorsorna. Linn ligger oftast kvar i sin säng men brukar komma upp strax eftersåt självmant ändå. Men hon får vakna av sig själv, om det inte är skoldag då jag oftast får väcka henne.

För att slippa det hysteriska så gör man fruksoten i god tid. Oftast havregrynsgröt vilket barnen älskar. Men variation förekommer. God aptit har dom alla och en stadig frukost är lika med en bra start på dagen. Smörgås går även i pojkarna och man kan ibland undra hur allt får plats. Kanske inte så stor idé att undra över det utan bara vara glad över att dom äter.

Sen kör man blöjbyterally på de fyra och ett dopp ner i badkaret. Ni kan säker gissa att de har gjort nummer två som en klocka varje dag efter frukosten. Efter det kommer påklädning, lek och annat skoj. De tre små sover ännu förmiddag mellan 08.00 och 09.00 och där får Gabriel och Linn njuta av lugnet en stund med barnprogram, film eller ritstund. Själv hinner jag också sitta ner eller göra mig i ordning. Är sambon hemma så kan vi turas om med att passa på och ta egentid ute med träning eller annan aktivitet.

Sen vaknar pojkarna vid 09.00 eller ibland senare. Och oftast så leker de snällt. Lunchen förbereds och i vårt hem så äts den relativt tidigt eftersom frukosten äts tidigt. Innan 11.00 så är det klart tills de blir lite större och kan reglera sin hunger. Linn har inga problem med det men hon äter ändå på de tider som de små gör om hon är hemma hos oss. Fördelen med att äta så tidigt är att man har eftermiddagen på sig. I det här läget får man bestämma sig för om man ska ut på en gång eller efter deras eftermiddagsvila. Inget av det spelar någon roll så kanske den utflykten eller aktiviteten som man planerat styr lite.

Påklädning av alla barnen går som på löpande band och är det fint väder och varmt går det fortare än vintertid. Väskan skall packas med det nödvändigaste vilket man kan ha förberett innan samt matsäck om man nu inte äter ute.

Barnen in i hissen och alla saker. Ner en våning, hämtar ut den stora breda barnvagnen och packar in ungarna. Gabriel har slutat med vagn sen länge och åker sin kära sparkcykel.

Parken är lätt att gå till och nära, dessutom har man nära hem när man ser att de små behöver sova middag. Tar man bilen på en utflykt så sätter man barnen i bilen och tar sig dit man ska, har kul och sen sover oftast barnen på hemresan i bilen eller så läggar man dem när de kommer hem.

Efter middagsvilan så har vi fikastund oftast eller mellanmål, sen är det lek, bus och påhitt för hela slanten. Denna stund kan även hända att vi har ute om vi är iväg på en längre utflykt.

För att ligga i fas med tiden så behöver vi vara hemma runt fyra för att förbereda middagen och vid fem serveras maten. Och efter maten så förbereds trillingarna för sängdags. I regel så läggs dom mellan sex och sju beroende på hur mycket de har sovit under dagen och humöret på pojkarna. Innan sju sover de i alla fall.

Gabriel och Linn städar rummet efter maten, sen är det förberedelser inför sängen för dem med. När de är klara så får de titta på film sista timmen eller barnprogram. Gabriel lägger vi klockan sju och Linn får sin lässtund. Sen sover de innan åtta allihop. Och jag och sambon får vår tid.

Där mellan så hinner man med många blöjbyten samt många kramar med allihop. Mycket kärlek med många barn.

På väg och sätta in barnen i bilen, men först en bild.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag kan förstå nyfikenheten när man kommer med tre på en gång. Men ibland undrar man över människors beteende. Vissa kommer smygande och frågar försiktigt och andra vräker ur sig saker och tror sig veta bäst hur vi ska göra. Sen finns det dom som pratar bakom ryggen på en i tron om att man inte hör något och sen finns det dom som visar det tydligt eller säger det tydligt med. Vart man än går så väcker man uppmärksamhet och det går inte att undgå. Ingen av oss vill låsa in sig eller låta barnen leva i en skyddad verkstad. Precis som de andra barnen så vill vi att de ska se, uppleva och lära sig saker. Vi gör utflykter och allt annat som en "normal" familj gör.

Vi hoppas att folks kommentarer försvinner vart eftersom barnen växer och vagnen är ute ur bilden. Då ser de bara antalet barn och reaktionerna blir då kanske annorlunda. Även om de troligtvis kommer att kommentera, för det gör dom ändå när man har många barn och faller utanför normen som normal familj. Givetvis hoppas vi också på att barnen inte tar skada av allt detta hysteri. Hur kommer de bli behandlade på förskola och skolan? Hur tar de andra barnen uppmärksamheten som riktas på trillingarna när vi är ute ( nu finns det en del som ser alla barnen men ni är få )? Hur kommer trillingarna ta det just för att dom är trillingar? Det är bara framtiden som kan utvisa detta och under tiden så får vi som föräldrar ta ansvar att se till att de behandlas lika allihopa. Vad mer kan vi göra?

Kommentarer som en del häver ur sig får en alltid att fundera lite. Hur menar du nu när du säger så där? En klassisk kommentar är - Men gud, det måste vara jobbigt!

Nej det är det inte, i alla fall inte i vårt fall. Ett barn som har kolik kan också vara en jobbig situation. Våra tre är lugna ändå, men visst kan det finnas dagar då det är kaotiskt. Men handen på hjärtat, kan det inte även vara det med ett barn? Hur mäter man jobbigt, jobbigare eller jobbigast?

En annan klassisk kommentar är - Men nu räcker det med barn va?

Vem bestämmer det undrar jag? Där står jag höggravid bredvid och lyssnar på något som jag anser att människor inte har att göra med. Hur många barn ska jag ha? Mitt och min sambos val och det är vi som tar hand om barnen ( tro mig, man kan ta hand om fler än fem barn utan att det är misshandel ). En kommentar som jag mest skrattar åt men även undrar hur människor kan häva ur sig.

Sen finns det en kommentar som jag gillar faktiskt och kan inte annat än skratta när jag hör det - Har ni ingen TV hemma?

Jo det har vi. Även om vi inte är blodiga tv-serie följare så tittar vi på film ofta faktiskt. Och jag visste inte att man hade mer sex bara för att man inte har en TV hemma, blir det verkligen mer barn gjorda då? Jag trodde det krävdes ett enda tillfälle och vid rätt tidpunkt att bli med barn, oavsett TV eller inte. Men jag kanske har fel ;-).

Lägger in en bild som Thomas har tagit. På något sätt tilltalar denna bild mig mycket.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

När man har barn så vet man också hur dyrt det kan bli med inköp av allt som behövs. Tyckte att jag kom billigt undan med ett barn då jag inte har varit en fanatiker av att köpa allt nytt. Det enda som jag köpte var vagnen till min dotter och hon är nu 7 år. Vagnen finns kvar än idag, fullt fungerande. Den har använts till Gabriel som nu är 2 år, han använder inte alls vagn idag, och jag kommer att använda den till kommande barn också. På så vis så spar vi pengar.

Allt annat tillbehör försökte jag köpa begagnat, till en viss del nytt, och på så vis sparde man också lite pengar. Med barn nummer två så hade man lite i bagaget att man inte behövde köpa så mycket onödigt som finns på marknaden och använde det som fanns att tillgå.

Men med trillingar blir det lite annorlunda. Man behöver inte köpa allt nytt men det skall fortfarande vara tre av allt. Sängar, stolar, bilbarnstolar, babysitters, kläder och annat. Och det är inte alltid lika lätt att få tag på det antalet än med en. men jag måste säga att vi har haft en enorm tur när det gäller detta.

Vagnen var vi mer eller mindre tvungna att köpa ny eftersom det inte fanns så mycket trillingvagnar begagnat på marknaden. Och det är inte klokt vad de kan ta för priser egentligen för en barnvagn. I vårt fall så blev barnvagnen dyrare än bilen. Sjukt! Men vi hade den enorma turen att få hjälp med det inköpet precis som den hjälpen vi har fått med allt annat. Människor runt omkring blir så otroligt generösa när det kommer till annorlunda situationer. Visserligen så har alla jag känner i min omgivning varit generösa när jag bara har haft ett eller två barn. Men det kommer nya människor också med fina erbjudanden. Och vi är otroligt tacksamma över det. Tack!

Att sitta och betala tre av allt blir i slutändan en enorm summa. Barnen efterfrågar inte nya saker och så länge de är små, sliter på saker så är begagnat minst lika bra för oss. Om inte annat så är det miljövänligt att saker går i arv i detta slit och slängsamhälle. Allt vi har fått har varit helt rent och fräscht och fullt funktionsdugligt.

Ett år har gått och inte många kronor har gått till kläder. Och bara det är en enorm summa på tre ( sex ) barn och på alla dessa år. Så mycket fina kläder, många helt oanvända, har kunnat användas igen tack vare människors generositet. Och jag kommer att skicka det vidare till människor jag vet behöver kläder. Likaså allt annat jag fått av nära runt om.

Ett stort tack till er för jag vet att många av er läser detta. Här är en bild på tre glada killar.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ännu en gång blickar jag bakåt över hur det var när trillingarna hade kommit. Vanan med barn fanns redan eftersom min sambo har en son och en dotter sen tidigare ( dessa två nämns inte så mycket av respekt till föräldrarnas önskemål men de är för oss lika mycket familjemedlemmar ). Och jag har min dotter Linn från ett tidigare förhållande. Tillsammans har vi Gabriel som föddes 2008, året innan trillingarna. Så vi visste båda hur det är att ha småbarn. Men vem kan förbereda sig på småbarnslivet med tre?

Lyckligtvis så var vi hemma båda två så vi hade armar så det räckte. Och åt gjorde de med besked. Amning var inte på tal om eftersom flaskmatning gjordes redan på sjukhuset då pojkarna var hungriga. Det var bara en som jag kunde amma dessutom och till sist blev det så mycket jobb att jag gav upp det där med. Vart tredje timme så blev det matande en efter en. Och i början så gjorde man inget annat kändes det som.

Tre olika personligheter. En som äter fort och mycket, en som äter långsamt och en som är känslig och kräks mycket. Men i stort sett så var det ändå väldigt lätta med maten. Precis som den första småbarnstiden så är man trött oavsett antalet barn man får. En kan vara nog med jobb om matandet inte fungerar. Pojkarna åt fast i olika takt och alltid på samma tidpunkt ungefär.

Lägger in en bild där de sover så ljuvligt på tvären i sjukhusvagnen. Från vänster Lucas, Isac och Alexander.

För att inte helt gå under så kom vi in i en rutin ganska snabbt att man tog varannan natt med trillingarna. Det är bättre med en trött en två stycken då vi har de andra barnen att tänka på också. Blöjbyten, matande och badande gjordes samtidigt med alla om inte någon hade gjort på sig på annan tidpunkt ( men fascinerande nog så skedde det inte så ofta ). Och pojkarna kom snabbt in i rutin vad det gällde maten och sovtider. Vid sex månaders ålder så sov de hela natten och gör än idag om inte någon är sjuk, då faller det mesta. Väldigt lyxigt må jag säga då jag har läst på flera ställen och pratat med människor som har problem av olika slag vad det gäller mat och sömn med barnen. Vi har aldrig haft det problemet riktigt. Efter klockan sju sover alla och har gjort sen tidig ålder.

Inte bara sömnen har gått bra. Invänjning med maten har gått som på räls. De äter allt och har inte ratat mycket. Inga kräsna pojkar direkt. Vanlig mat har de ätit länge och idag existerar inte barnmatsburkarna för oss. När man har tre i samma ålder så blir det en enorm kostnad annars.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva