Varje graviditet är unik och jag tror även att graviditeter med trillingar är det också. Jag kan bara tala utifrån det jag kände, upplevde och dela med mig av det.

Det föds inte så många trillingpar här i Sverige. Det jag fick fram när jag googlade var att ca femton par per år i Sverige får uppleva den unika chansen av de hundratusen barn som föds. Tidigare så var det mycket mer trillingar som föddes och det berodde på IVF-behandlingarna och då det var tillåtet att stoppa i fler ägg under en insemination. Idag får man inte det och där med sjönk antalet födda trillingar.

I mitt fall så var det på naturlig väg. Och den chansen är ungefär 0,8% av 100 000. Pojkarna är tre treäggstrillingar eller vad man nu kallar det. De är som syskon och har legat i olika fostersäckar med skiljevägg mellan varje. Och det gjorde också att de klarade sig bättre utan komplikationer under graviditeten. Detta är jag tacksam över då jag har hört och läst om komplikationer som kan uppstå just vid flerbördig graviditet. Jag hade inte en enda komplikation mer än att det var tungt, ont i ryggen, svårt att sova och mycket vätska i kroppen. men detta kan man ha i en normal enkel graviditet också. Jag har ju barn sen innan så det är det enda jag kan jämföra med.

Tungt är bara förnamnet. Gick upp totalt 38 kg och då var 18 kg bara barn, moderkaka, fostervatten och vätska. Vägde mig innan snittet och efter. Sen hade jag mycket vätska kvar och jag gick ner vart eftersom det gick ur kroppen. Resterande 6 kg fick jag träna bort helt enkelt. Pojkarna togs med kejsarsnitt i vecka 35+3 och det datumet var satt för att jag skulle inte gå längre helt enkelt. Och de trodde först att jag skulle föda tidigare eftersom normalt så startar en flerbördig graviditet mycket tidigare av naturliga orsaker. Men inte hos mig. Pojkarna låg på tvären och hade det så gott där inne.

Tisdagen den 3/3 -09 så föddes de. Lucas var först ut med sina 2446g och 46 cm. Sen kom Isac med sina 2426g och 45 cm. Och sist men inte minst Alexander med sina 2480g och 46 cm. Mått och vikt överensstämmer med graviditetsveckan och pojkarna följde en normal graviditets kurva.

Tack vare att de kunde ligga så länge i magen och att de hade kött på benen så räckte det med nio dagar på BB. Isac var den som fick ligga ett dygn på neonatalen för att han hade lite fostervatten kvar i lungorna. Men han repade sig fort.

Bilder på förlossningen och självaste snittet finns på min hemsida att se. http://www.familjenxl.dinstudio.se

Lägger upp tre bilder på grabbarna nedan. Taget på Huddinge sjukhus under vistelsen där. Först Lucas.

Sen Isac.

Och sist Alexander.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

När man har trillingar så tänker i varje fall jag ofta på hur folk bemöter en och hur barnen kommer att ta det. Vi kämpar i vår familj att alla skall få lika behandling så mycket som möjligt eftersom för oss är de allihopa barn.

Men visst förstår jag folks nyfikenhet. Därför har jag en hemsida och en blogg. Just för att de som är nyfikna ska få titta. När jag fick beskedet att jag väntade trillingar så sökte jag information på nätet men fann inte mycket. Och heller inte många att prata med. Idag har jag några stycken i min omgivning som förstår oavsett om de har trillingar eller inte. Bilder finns på min hemsida där den som vill se hur det såg ut vid förlossningen av trillingarna.

Gå in på http://www.familjenxl.dinstudio.se .

Man kommer aldrig ifrån att det är unikt och annorlunda. Jag är ändå oerhört tacksam över att fått uppleva det. Jag har inte bara gåvan att få många barn utan också gåvan att fått vänta och föda trillingar. Hur många har fått den chansen? Där skiljer jag mig. Men visst kan det stundtals vara jobbigt också att alltid vara omtalad, den som folk viskar bakom ryggen på och uttittad.

Att vänta trillingar är också en upplevelse i sig. Det jobbiga var att man inte hade så många att dela den med. Vart man än gick vem man än pratade med så tog man över samtalsämnet för en som "bara väntade ett barn". Vilket inte kändes så bra för min del, fick mycket dåligt samvete många gånger då jag vet hur unikt det också är. Men det gick ändå eftersom jag började att blogga i stället och fick på så sätt prata av mig.

Idag är trillingarna ett år och mycket har hänt under tiden. Det blir alltid uppståndelse kring en när man är ute och går. Vi försöker dock hålla låg profil för barnens skull. Oftast så går det bra. Vi kan inte sitta inne och gömma oss bara för att vi har trillingar och många barn, det går ju inte.

Det kommer nog alltid att finnas människor runt om en som kommer att kommentera eller ha synpunkter på trillingarna eller antalet barn vi har. Men valet är ändå vårt och i slutändan så är det vi som går hem och tar hand om dem.

Men faktum är att aldrig förr så har jag känt mig så ensam som jag gör nu över att vara mamma till många barn och trillingar. Som tur är så har jag ett fåtal runt om mig som fortfarande är mina vänner. Nya har kommit in i mitt liv men också många gamla har vänt mig ryggen.

Tänkte lägga upp en bild på gossarna då de var nyfödda. Denna bild publicerades i tidningen bland födelseannonserna.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva