Först och främst så vill jag tacka för alla inlägg och komplimanger. Det värmer gott och jag beklagar att jag inte hunnit svara. Det har varit en del att stå i de senaste dagarna.

Igår blev det en tur till jobbet för att hälsa på. Tog med mig hälften av gänget och givetvis lilla Julie. Det blev ett par timmar avverkade där och det gjorde inte så mycket eftersom vädret var så dåligt för att vara ute. Det bokstavligen öste ner. Så de fick röja på min arbetsplats vilket de fann väldigt roligt. Och de älskar att åka bil med V8:a i dessutom.

Har även ordnat med dopinbjudan som skall skickas ut idag eller senast måndag. Hoppas på idag för det är bara två veckor dit. Och det skall inhandlas doppresent också för vi skall på dop hela familjen i morgon. Så det är lite att stå i under denna dag med.

Tycker om att göra saker själv så inbjudan blev gjord av mig personligen och på mitt lilla vis. Gillar att pyssla och så här blev resultatet.

Igår kväll fick jag också tummen ur rumpan och sorterade bland barnens kläder. Fick även fyra kassar med kläder av en arbetskamrat så det passade att rensa ut också, inte bara fylla på i garderoberna. Och vilken chock jag fick när jag insåg att grabbarna hade växt. Fyra kassar in med pojkkläder och sex kassar ut. Hoppsan!

Även lilla Julie fick in två kassar med kläder så hon har ett par månader framåt. Jag tycker det är bra om kläderna används så jag skickar mina kassar vidare till min syster som har en son i passande ålder. Så hon är på väg hitåt idag med för att hämta upp allt.

Som ni märker så har vi inga problem att fylla dagarna med saker att göra. Det går i ett hela tiden.

Närmast är dopet av våra barn som kommer att ske i mitten på augusti. Vi kommer att döpa alla fem samtidigt och det ska bli något helt nytt. Men otroligt häftigt också.

Sen fyller jag 35 år också så det blir en hel del med att ordna där också. Augusti kommer inte att bli en lugn månad utan fylld med aktiviteter i stort sett varenda helg. Vardagarna ser betydligt lugnare ut tack och lov, eller så lugnt det kan bli med många barn. Sen kommer det hända även andra saker i höst som jag kommer att ta upp vid senare tillfälle.

Nu är det dags att ta itu med lite innan allt brakar loss. De små sover än så länge men det är alltid bra och ligga steget före så man slipper kaoset. På återseende.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Igår åkte vi till Furuviksparken i Gävle för att ta med barnen på en utflykt. Varken jag eller Thomas har varit där så det var nytt för oss med vilket var passande. Barnen uppskattade det verkligen och hela parken var barnanpassat med avstånd som var korta. Och sen fanns det blandat med djur, tivoli och bad.

Det blev en heldagsutflykt och foton togs. Lägger upp lite så ni får se.

Kan tala om att dagen var fantastisk och barnen somnade skitiga men ack så lyckliga på vägen hem. Även jag somnade gott i bilen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Nu tänker jag göra ett nytt försök att berätta vad som hände oss i söndags. Som ni kanske märkte så blev inlägget inlagt i bloggen utan att jag blev klar. Vilket kan hända om man missar att skriva in vilken tid eller dag man vill publicera det framtida inlägget. Och jag blev upptagen hela dagen så det gick som det gick. Men här kommer berättelsen.

Det hände i söndags hemma hos oss. En helt vanlig eftermiddag med stök och bök. Barnen var som de brukar, eftermiddagströtta och hungriga. Så vi stod mitt i matlagningen samt att jag höll på att baka äppelpaj med vaniljsås till gästerna som skulle komma. Då ringde det på dörren. man hörde på ringsignalen att det inte var någon som enbart plingade en gång. Utan det var verkligen ett hysteriskt ringande. Det fångade i alla fall min uppmärksamhet i alla barnens ljud denna eftermiddag. Gick för att öppna dörren, tittade först vem det var i nyckelhålet och såg att det var grannens pojke. Öppnade dörren och han såg alldeles förstörd ut. Och med gråten i halsen så fick han fram -pappa mår inte bra.

Jag släppte allt jag hade i händerna och rusade in till dem för att se vad som stod på. Pappan låg på golvet och hade som jag kunde se fallit ihop i kramper på golvet. Bekant som jag är med situationen så såg jag att han hade ett epilepsianfall. Lugnt bad jag sonen att gå in till oss, be min man komma hit med telefonen och att han kunde stanna hos oss medan vi ringde till ambulansen. Han gjorde exakt som jag sa och Thomas kom strax därefter. Och jag bad honom ringa ambulansen direkt och sen ta hand om grannpojken.

Nu var det bara att vänta på ambulansen och ta hand om pappan. I ett anfall så kan man inte göra så mycket mer än att finnas där. Thomas gick in för att ta hand om resten av barnen. Han satt också lugnt och förklarade för grannpojken vad som hände och han tog det så bra. Bara man förklarar så förstår barnen mer än vad man tror. Han visste att hans pappa hade epilepsi men hade aldrig sett att han fått anfall. Klart att det kan bli lite traumatiskt för en åttaåring. Men han var så duktig och lugn sen och satt lugnt hemma hos oss tills pappan hade åkt iväg med ambulansen. Personalen berömde även honom och vi lämnade vårat telefonnummer som de kunde ringa på. Tills dess så tog vi hand om pojkarna. Den större killen kom senare hem från en kompis och han hade varit med förr. Även han fick stanna hos oss.

Vi ringde till pojkarnas mamma och hon tog det hela väldigt väl och var mycket trevlig i telefonen. Vi skjutsade över pojkarna till henne så de fick komma till ett välbekant ansikte.

Allt som allt så flöt det på två timmar av allt som hände och tiden gick så otroligt snabbt.

Jag tycker att grannpojken var så otroligt modig att i en sådan situation komma direkt och knacka på dörren. Han sökte vuxen hjälp omdelbart och gick till våran dörr för han hörde att vi var hemma. Så otroligt modigt gjort av honom.

Allt gick mycket väl med pappan och pojkarna och jag tror inte att denna händelse kommer att sätta så stora spår tack vare omgivningens stöd. Om inte annat så hoppas jag att det inte gör det. Jag såg honom härom dagen och då var han precis som vanligt och hälsade.

Slutet gott allting gott!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Hej allihopa. Det blev ett halvt inlägg som publicerades. Jag hade tänkt att skriva klart det på kvällen och jag hade ställt in det så det skulle bli ett framtida inlägg. Men vilken miss det blev. Och mer kommer. Tog bort hela nu för att inte skapa förvirring. Ska skriva om igen för att berätta historien om den modiga lilla grannpojken, som är sann.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Nu börjar man komma tillbaka till verkligheten lite. Känns himla skönt och vara hemma igen. Allt går mycket smidigare än vad jag trodde att det skulle göra. Hade en natt som var ganska körig med matningen men det kan ha varit värmen eller vad som helst. Annars går det bara bra.

Hon skriker till när hon är hungrig men är för övrigt lugn. Faktiskt det lugnaste barnet än så länge. De andra barnen tycker det är roligt med Julie och vill mer än gärna klappa henne. Även trillingarna gör det med stor nyfikenhet. Ingen större skillnad än vad det var innan förutom att barnet nu är på utsidan. Allt är som vanligt med andra ord.

Var på återbesök igår och det var som det skulle. Kan inte låta bli och le lite åt "amningspolisen" som jag träffade, en äldre dam från den gamla skolan. Fick ju frågan hur ofta jag ammade och svarade att när hon är hungrig och det blir ca vart tredje eller vart fjärde timme. I hennes ögon måste det ha varit en svordom från avgrunden av djävulen själv eller något för hon utbrast att man måste amma elva gånger per dygn minst. Och jag som trodde det räckte med att ge dem mat när de är hungriga för oftast säger de till. I alla fall så har mina barn gjort det och det gör Julie också. Visst så låter jag det inte gå alltför lång tid om det nu skulle göra det.

Fick också höra en ny grej och det var att om barnen är vakna och tittar så är de hungriga. Jaha, och om man har gett barnet bröstet två gånger och det ändå ligger och kikar en stund, betyder det att dom är hungriga igen då!! Har nog missat något. Är de inte så att de kanske lyssnar lite efter ljud som låter bekant eller bara tittar på alla färger som är luddiga. Har inte fungerat att trycka in mer mat eller ett bröst i ansiktet när jag har försökt, så hungrig är inte min dotter när hon kikar. Men, men... det är bara att lyssna med ett halvt öra och sen gå hem och göra på sitt vis. Så länge hon är frisk, växer som hon ska och är nöjd så kommer jag att amma när HON själv vill det. Sen får deras norm säga vad den vill.

Lägger upp lite nya kort på barnen. Sen är det dags att baka. Ikväll kommer det besök från min arbetskamrat och hennes dotter. Ska bil kul då hon står mig nära i allt.

Här är Julie mätt och belåten.

Gabriel som alltid har bus i blicken. En riktig liten Emil.

Alexander som älskar att grimasera.

Lucas är en kopia av Gabriel på många sätt även om han är en egen person också. Men ack så busig.

Isac är en allvarlig kille som älskar bollar i alla storlekar.

Linn min lilla prinsessa.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Först och främst så vill jag säga TACK för alla era inlägg med gratulationer och lyckoönskningar. Blev oerhört glad och berörd av det.

Tack även Mia min underbara vän som gjorde inlägget åt mig medan jag var på sjukhuset. Blev tårögd av att läsa det du skrivit.

Vill också kort skriva om det hela och berätta att allt gick jättebra redan från start. Inga komplikationer alls. Känns jättebra att redan vara hemma och försöka komma tillbaka i vardagen även om man känner sig lite "överkörd" efter ett kejsarsnitt.

Här kommer lite bilder från tisdagen då Julie kom till världen.

Här på väg in och klockan är strax före halv nio på morgonen.

Ombytt och redo för att komma in till operationen.

En nervös Thomas tror jag.

Efter en halvtimme på operation så var hon ute.

Thomas håller i henne för första gången.

Julie i närbild. Hann inte se så mycket när jag låg där men fick se henne mera på uppvaket.

Tillbaka på rummet och man känner sig allt annat än fräsch. Men fick ställa upp på kort ändå.

Julie igen utan mössa denna gång och ett par timmar senare.

Här är vi hemma och dessutom nybadad.

Syskonen vill klämma, känna och klappa på Julie.

En stor tjej blev det. Född på tisdagen den 20 juli kl 12.54 Vägde 4048g och var 51 cm lång.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Nu när jag har gift mig och bytt efternamn så kommer min dotter Linn att få ta sin pappas efternamn. Tror det betyder mycket för henne och givetvis för hennes pappa också. Tomas ( som Linns pappa heter ) har ordnat med namnbytet och jag skall bara skriva på, inga problem. Så inom kort så kommer Karlsson för henne vara ett minne blott. Och för mig är det redan det.

Thomas ( min man ) och våra barn fick hans efternamn redan från födseln. Eftersom de är en del av honom så faller det sig ganska naturligt att de ska heta som honom också. Likaså att det är viktigt för Linn att heta som sin pappa. Varför det inte blev av tidigare är ren lathet bara. Men nu tog Linns pappa tag i det så varför inte. Vi talade ändå om det jag och Linn innan jag gifte mig och hon ville hemskt gärna byta. Och det är inget jag tänker opponera mig mot.

Så nu mer heter min dotter Linn Hermine Amanda Söderlund. Grattis till namnbytet lilla prinsessan. Hoppas att du har det riktigt roligt och mysigt hos pappa och farmor nu. Hela familjen hälsar och kramar.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Hej kära läsare utav Evas blogg.

Idag, straxt innan kl 13:00, så fick ett väldigt vackert barn se dagens ljus för första gången. En liten flicka, med massor av mörkt hår.

4048g och 51 cm.

Hon får samma namn som månaden hon är född i... Julie...

Jag har pratat med Eva nu ikväll och allt gick bra och både hon och dottern mår bra.

Till lilla Julie vill jag säga:

Välkommen till världen Julie. Du har varit så efterlängtad. Du kommer till din familj på en underbar dag då solen lyser och vinden blåser lagom starka vindar. Du är född i kräftans tecken.. Ett bra tecken om du frågar mej :) Jag hoppas jag får lära dej att kasta kakor på kalas och busa med dej så du somnar trött på kvällen.

Om du Julie, och min Tindra, är det minsta lik era storasystrar, så lär jag och din mamma få fullt upp med er två :). Era systrar är nämligen väldigt busiga och påhittiga, söta små tjejer. Jag ser fram emot många dagar i lekparken då du och din mamma, tillsammans med dina syskon, och jag med mina barn kan leka och busa hela dagarna. För du lär snart upptäcka att både jag och din mamma är två busiga och knasiga mammor..

Välkommen till världen lilla barn och hoppas ditt liv blir fyllt av lycka och glädje. Hoppas du finner din egen väg att gå och att ditt liv blir fyllt av många roliga och minnesvärda saker.

Många kramar från Mia

( tack Eva för att jag fick äran att berätta för din bloggs läsare att din söta lilla dotter har kommit till världen. Du är en underbar vän. )