Fy vad jag avskyr fästingar. Barnen var fulla av dem efter midsommar så det är bara att plocka bort en efter en. Och barnen tycker inte det heller är så skoj vilket jag har full förståelse för. Hur säger man åt en ettåring att hålla sig still, det går bara inte. Så tyvärr blir det på mammas vis. Om de små äckliga krypen ändå hade satt sig på normala ställen så vore man gladare men jag hittade fästingar i örat, ögonlocken, halsen och ja på massor av udda ställen. Inte lätt att plocka bort på en rörliga ettåringar, tvååringoch fyraåring. Men det måste göras. Avskyr de små djuren som absolut inte gör någon nytta.

Idag ska jag bara ta det lugnt. Känner mig helt färdig efter alla intensiva dagar med aktiviteter. Så det blir bad och slappa.

Ikväll kommer Thomas äldsta dotter till oss och för första gången på mycket länge så då är vi alla "barn" samlade ( Hannah är nu mer 18 år ). Det inträffar inte så ofta att det händer. Alla sju och åttonde i magen, häftigt. Kameran kommer säkerligen fram under hennes visit. Ska bli kul!

Nu måste jag ha en kaffe för att överleva dagen. Idag går jag in i vecka 37 ( 36+0 ). Har inte gått upp ett kilo enligt vågen hemma och sist jag var hos MVC så hade jag gått ner också. Men det är nog värmen. Man äter inte lika mycket men dricker desto mer. Sen fick jag ett nytt läkarutlåtande, igen.. och suck. Inga sprutor den här gången heller! Vet inte om man ska skratta eller gråta. Skicka mig inte på mer prover nu när ni ändå inte tänker sätta in några sprutor. Läkaren tyckte att värdet hade gått upp lite vilket säkert låter bra men ett Hb på 90 som tidigare var 87, är det bra eller?

Fortsätter med min ordinerade C-vitaminkur och hoppas på högre värden för om tre veckor så kommer det bli snitt oavsett. Och jag vet sen alla andra gånger hur det kommer att sluta. Med blodtransfusion eftersom värdet sjunker vid operation. Då kan läkaren sitta där på mödravården och invänta nya provsvar från prover som skall tas nu om två veckor. Strålande. Men jag är lugn eftersom jag inte blir nämnvärt påverkad av det låga värdet som man egentligen borde. Inga svimningskänslor eller flimmer för ögonen och det är jag tacksam för. Så det är bara att härda ut de tre sista veckorna för jag har gett upp hoppet om läkarens ordinationer nu. Och vid nästa provtagning så kommer jag inte ens hinna få provsvaren förrän jag ligger på operation.

Sur som en ättika idag. Kaffe var det som stod på listan här näst.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva