Känner mig sjukt nedstämd och irriterad av olika anledningar. En flytt är inte alltid så himla rolig. Kartonger precis överallt, man går på varandra, allt ska fixas runt om och man blir avbruten ett antal gånger när barnen är runt en. Trots det så har det blivit en hel del gjort idag, mycket tack vare syster Anna som kom på oväntat besök. Och även Thomas är hemma så han har skruvat ner alla tavlor, hyllor och även packat kartonger. Själv känns det som man inte fått ett skit gjort. Kanske jag känner så bara för att jag är på sjukt dåligt humör. Eller så kanske det är så att jag inte har fått något gjort mer än och muttra.

Hade ett samtal med min dotter som var ganska ledsen också. Hon grät över att behöva lämna skolan och sina kompisar. Så nu kommer hennes reaktion. Jag och min syster Anna pratade med henne en stund och hon blev då på bättre humör. Men självklart så går hon inte ur det här oberörd. Vem gör det?! Lämnar också mina vänner här vilket känns det med, och den känslan är väl naturlig vad jag förstår. Man vet inte riktigt vad som komma skall. Klart det känns inombords för oss alla. Som jag skrivit förut så är det blandade känslor. Skillnaden är att jag är vuxen och kan hantera det på ett annat sätt.

För min dotter Linns del så tror jag att det kommer att gå bra när hon väl har börjat skolan. Ja för mig också...

I morgon skall det hämtas släp som vi hyrt. Då börjar en del av packningen, även om det mesta görs på lördag. Fy fan vad det ska bli skönt när det är över. Jag kräks på alla kartonger.

Har egentligen inte tid att sitta här men kände ett starkt behov av att göra det. Och det är den enda gången ingen kan köra över mig utan jag gör det för att jag vill och behöver det. Och det är ju inte sista gången heller utan när vi är på nya stället så kommer jag tillbaka, vilket är snart. Med en mer munter framtoning än det som skrivs idag.

Så skönt att bara få vräka ur sig. Precis vad jag behövde för stunden. Och en kopp kaffe.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva