Har idag fått massor gjort, personliga saker mest. Riktigt vad kan jag ännu inte tala eller skriva om. Men jag är nervös och förväntansfull. Jag vet att jag kanske hoppas för mycket, men hoppet är ju som bekant det sista som lämnar en. Vågar man inte så kan man inte heller vinna något. Tiden får utvisa helt enkelt...

Tjejerna håller ihop. Linn och Julie. Så mysigt att se dem tillsammans.

Julie älskar att sitta i knät. Och Linn tar henne mer än gärna.

En buse bakom gardinen, Lucas. Tagen på bar gärning kanske...

Gabriel är ganska lugn för tillfället med sina hyss. Han är dock jätteförkyld stackarn.

Vilken min av Alexander. Undrar vad han egentligen tänker på...

Isac med en tröstande napp i munnen och med leksakerna i högsta hugg.

När man är med barnen så mycket som jag är så är det många gånger tankarna far runt i huvudet. Jag vill inget hellre se dem växa upp, att de får en bra kontakt med varandra och får känna den trygghet som kan bli med många omkring sig. Visst de bråkar och så men oftast så håller de också ihop, kramas, leker, busar.. ja allt.

Det är ofta jag tänker på det och jag ser det som ett stort privilegium att vara hemma så länge med dem samt att de får vara med varandra mycket också. Jag hoppas på så sätt att banden mellan dem blir starka. För det är verkligen min högsta önskan.

Förhoppningsvis så har de den gemenskapen hela livet och den tryggheten av varandra den dagen Thomas och jag inte finns mer. Jag vill inte att de skall känna sig ensamma.

Känner att jag blev djup nu, men det är en sådan dag idag. Jag är rik. Rik på barn och kärlek. Och det är det bästa jag har här i livet. Mitt liv är berikat och jag är enormt tacksam över det. Jag har en familj som älskar mig och som bryr sig om mig. Jag säger det inte så ofta som jag borde, men jag är så glad att ni alla finns i mitt liv! Jag har också äkta vänner som finns för mig på alla sätt och vis, jag är aldrig själv. Finns så många ensamma, bittra där ute. Jag är inte en av dom. Och där inser jag att mitt liv är rikt på alla sätt och vis.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva