Först vill jag säga TACK för era inlägg! Ska försöka svara på era frågor.

När det gäller bilen så får vi plats med alla barnstolar eftersom vi inte har orginalsätena som skall vara där egentligen. Min sambo är händig och han har tagit säten från en annan bil ( kommer inte ihåg modell ). Min systers son har svetsat nya fästen och på den vägen är det med antalet platser. Men sen går det inte in mer efter detta barn, då har vi nått maxantalet. Då är vi tvungna att ha två bilar.

Ingen granne har gett sig till känna än men jag förväntar mig inte det. Oärliga människor finns det gott om och jag orkar inte slösa min energi och tid till att vara arg hur länge som helst. Även om jag brusar upp för stunden. Och det kändes ärligt talat riktigt skönt att få skriva den där lappen och sätta upp. Reaktionerna har enbart varit positiva än så länge. De som riktigt känner oss har verkligen undrat varför någon ens anmäler. men det bedrivs häxjakt på dem så är och vågar vara annorlunda tyvärr. Man blir ständigt ett samtalsämne och objekt för allmänheten. Till viss del så får man ignorera detta så länge det inte går till överdrift eller grova personangrepp.

I övrigt så har helgen flytit på väldigt bra och barnen har fått hålla sig friska. Dock har min dotter fått små utbrott och jag känner lite oro över detta som mamma och att man inte riktigt räcker till. Men jag och hennes pappa diskuterar kring detta samt att vi pratar med vår dotter väldigt mycket också så det finns goda hopp om att detta skall lösas. Bara ett litet orosmoln i vardagen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Min enda tjej för tillfället är Linn. Har henne med en man sen ett tidigare förhållande. Hon har mycket god kontakt med sin pappa och allt fungerar mycket bra när det gäller samarbete, samtal och umgänge. Är mycket glad att hon slipper uppleva det krig som oftast är när två föräldrar inte bor tillsammans längre. Har sett det allt för ofta på nära håll.

Linn föddes 2002 i november. Ganska stor var hon och lång, 4390g och 54 cm lång. Mycket hår på huvudet och det gjorde att hon verkligen såg ut som en tjej. Stora ögon hade hon också.

En bestämd ung dam som var lagom envis från start och är sådan som person nu också. Lagom av allt. Hon fungerade klockrent och var oftast lugn och snäll, även om den envisa sidan kunde visa sig mellan varven.

Hon gick från mörkt svart hår till en blond tjej. Varken jag eller hennes pappa är blond så det måste komma från tidigare generation.

Linn har alltid tyckt om att sjunga och gjorde det ganska tidigt. Även om det inte är utmärkande mycket så finns intresset där, och hon är duktig. Även pyssel, läsa och tänka har varit hennes starka sidor. Där har hennes fokus hamnat före allt annat. Allt fysiska har fått vänta ett tag. Vet inte hur mycket det säger om hennes personlighet egentligen, kommer hon att bli en icke fysisk person? Hon gillar dock precis som alla barn att röra på sig men det är inte överdrivet utan lagom. Och ibland kan sjuårstrotsen sätta in och då orkar hon ingenting.

Hon gillar kläder men inte heller där är det överdrivet. Hon går sin egen väg och väljer hellre något som hon tycker om än att ha något som alla andra har.

Håret pysslar hon med också men inte heller där speglar hon sig överdrivet.

Linn gillar när det händer saker runt henne och hon älskar att prata och diskutera mycket. Hon frågar mer än gärna och jag försöker att svara så gott jag kan och på det jag kan. I övrigt har hon väldigt lätt för att lära sig saker vilket är till en fördel för henne i skolan.

För övrigt är hon en mycket glad tjej och jag hoppas att hon kommer att förbli så under sin uppväxt. Ska bli intressant och se vad det kommer att bli av den här tjejen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag vet inte riktigt hur jag skall skriva eller hur jag skall känna. Men när samtalet med soc ägde rum idag och de läste upp den anonyma anmälan så kände jag bara för att skratta. Det som hade skrivits var ju helt taget från något som de egentligen inte hade någon aning om över huvud taget. Kunde man förvänta sig något annat? Och de var tydligen flera i detta trapphus som haft hemligt möte.

För det första så visste de inte ens hur många barn vi har, men tydligen hur vår livssituation ser ut ( vilket inte stämde på många punkter ). De uttryckte sig också att de är rädda för min sambo, därför är de anonyma. Min sambo säger knappt halv sju än mindre pratar med grannarna. Och bara för att han är rakad på skallen och har en kraftigare kroppsbyggnad så är han ingen kriminell brottsling eller potentiell barnmisshandlare. Tänk om man kunde se enbart på utseendet om personen i sig var av den kategorin. Tänk vad enkelt det skulle vara att hitta alla "bad guys". Men med ett sådant inskränkt uttalande och tycke gör att man ser det hela som patetiskt. Hur kan man ens uttala sig så idiotiskt? Och enligt anmälan så skall jag också tydligen bli misshandlad och det är synd om mig. Vart får människor allt i från? Vi pratar om några som inte ens vågar stå upp för det dom säger utan hellre är anonyma. De påstår att läget är akut, men varför ringer man då inte polisen då först? Varför skaffar man inte bevis för att rädda personen/personerna som blir utsatta? Hur tror ni att sociala skall kontakta er för att ta reda på om det är sant eller fråga vidare vad mer ni har att säga om personen eller personerna? Man räddar ingen akut genom att skriva ett anonymt brev till sociala och dessutom skicka det med posten. Hur akut tror ni det ser ut i myndigheternas ögon? Om någon är av akut behov hjälp eller blir utsatt, framförallt barn, så ringer man väl omedelbart. Och står för det man säger, eller?

Våra grannar under oss tyckte att sociala myndigheterna kunde kontakta dem för att de hade absolut ingenting att säga om allt som skrevs än att det bara var diktat. De om någon hör vad vi sysslar med dagligen och nattetid. Och de har aldrig någonsin hört talas om något så korkat uttalat. Tack för att det finns några vänliga själar.

Om man sammanfattar mötet så kan man säga att det gick bra. Det fanns ingenting att ta på. Anmälan var inte korrekt och det fanns för många frågetecken kring det hela. Och att de var anonyma gör ju inte saken bättre eftersom de inte kan utreda vidare. Men för att de handlade om barn så var de tvungna att ta in oss. Och det är ju jättebra att myndighetrna reagerar för då vet man att systemet fungerar. Men de kunde inte driva det vidare.

Så snälla grannar, lägg ner.

En bild på min sambo och fyra av barnen. Klockan tre varje dag kommer hornen fram, bara så att ni vet ;-).

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Framöver tänkte jag beskriva mina barns olika personligheter. Tråkigt nog kan jag inte skriva allihopa och med all respekt till det. Men jag kommer att skriva om Lucas, Isac, Alexander, Gabriel och Linn.

Jag tycker det är så fantastiskt att det kan bli så olika personligheter av små barn. Och det märks redan tidigt också hur de kommer att bli till ett visst sätt. Det skall bli intressant och följa deras resa genom livet.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag vill tacka alla för era inlägg och ert stöd. Är inte så himla duktig på att svara alltid, ska jobba på att bli bättre.

I morgon väntas samtal med sociala myndigheterna men är inte ett dugg orolig över det. Tycker bara att det är så onödigt och dålig stil av grannen som anmälde detta. Meddelar hur det går.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag kan inte påstå att det är hysteriskt bara för att man har trillingar och fler barn. Alla dagar är olika och så även humöret på barnen. Vissa dagar är bättre och vissa mindre bra. Min uppfattning är inte heller att det blir fem gånger så mycket mer jobb än att ha ett barn. Ljudnivån kan vara hög men man vänjer sig. Och det kan även vara högt med bara ett barn. Men visst är det skillnad med fler. Trots allt så har alla samma behov av att få mat, kärlek, rena kläder, rena blöjor osv och får man bara rutin på det så blir det inte så jobbigt. Fördelen med många är att de också "automatiskt" lär sig vänta eftersom man inte alltid kan komma på en gång. De små kanske inte har kommit dit riktigt ännu eftersom de bara är ett år. Planerar man dock i förväg om de tex skall ha mat så slipper man det hysteriska skrikandet. För de är som små klockor och blir med alll säkerhet hungriga inom en snar framtid. Och är man steget före lite med planeringen så har man avverkat ett jobbigt moment med skrikande barn. Nyckeln är alltså planering i förväg.

Och det gäller allt i princip. Ska man ut så tar man inte med sig fem hungriga barn ut, i alla fall inte i de åldrarna jag har dem i. Det vore att utmana ödet lite. Man ser också till att de har ren blöja, kläder för väder och ryggsäck med sig med nödvändiga saker som extra mat, dryck, blöjor och rena kläder ifall det skulle dyka upp en situation med hunger eller olycka i blöjan.

Hur kan en vanlig dag se ut för oss? Tar bara ett exempel på en dag med utflykt inplanerat.

Morgonen kan starta med allt från 05.00 till 06.00 I mångas ögon är det mitt i natten men inte för oss. En bra dag så är alla på gott humör och kan sitta och jollra i sängarna, skratta och prata med varandra. Gabriel går upp och leker han med med sig själv eller hälsar på brorsorna. Linn ligger oftast kvar i sin säng men brukar komma upp strax eftersåt självmant ändå. Men hon får vakna av sig själv, om det inte är skoldag då jag oftast får väcka henne.

För att slippa det hysteriska så gör man fruksoten i god tid. Oftast havregrynsgröt vilket barnen älskar. Men variation förekommer. God aptit har dom alla och en stadig frukost är lika med en bra start på dagen. Smörgås går även i pojkarna och man kan ibland undra hur allt får plats. Kanske inte så stor idé att undra över det utan bara vara glad över att dom äter.

Sen kör man blöjbyterally på de fyra och ett dopp ner i badkaret. Ni kan säker gissa att de har gjort nummer två som en klocka varje dag efter frukosten. Efter det kommer påklädning, lek och annat skoj. De tre små sover ännu förmiddag mellan 08.00 och 09.00 och där får Gabriel och Linn njuta av lugnet en stund med barnprogram, film eller ritstund. Själv hinner jag också sitta ner eller göra mig i ordning. Är sambon hemma så kan vi turas om med att passa på och ta egentid ute med träning eller annan aktivitet.

Sen vaknar pojkarna vid 09.00 eller ibland senare. Och oftast så leker de snällt. Lunchen förbereds och i vårt hem så äts den relativt tidigt eftersom frukosten äts tidigt. Innan 11.00 så är det klart tills de blir lite större och kan reglera sin hunger. Linn har inga problem med det men hon äter ändå på de tider som de små gör om hon är hemma hos oss. Fördelen med att äta så tidigt är att man har eftermiddagen på sig. I det här läget får man bestämma sig för om man ska ut på en gång eller efter deras eftermiddagsvila. Inget av det spelar någon roll så kanske den utflykten eller aktiviteten som man planerat styr lite.

Påklädning av alla barnen går som på löpande band och är det fint väder och varmt går det fortare än vintertid. Väskan skall packas med det nödvändigaste vilket man kan ha förberett innan samt matsäck om man nu inte äter ute.

Barnen in i hissen och alla saker. Ner en våning, hämtar ut den stora breda barnvagnen och packar in ungarna. Gabriel har slutat med vagn sen länge och åker sin kära sparkcykel.

Parken är lätt att gå till och nära, dessutom har man nära hem när man ser att de små behöver sova middag. Tar man bilen på en utflykt så sätter man barnen i bilen och tar sig dit man ska, har kul och sen sover oftast barnen på hemresan i bilen eller så läggar man dem när de kommer hem.

Efter middagsvilan så har vi fikastund oftast eller mellanmål, sen är det lek, bus och påhitt för hela slanten. Denna stund kan även hända att vi har ute om vi är iväg på en längre utflykt.

För att ligga i fas med tiden så behöver vi vara hemma runt fyra för att förbereda middagen och vid fem serveras maten. Och efter maten så förbereds trillingarna för sängdags. I regel så läggs dom mellan sex och sju beroende på hur mycket de har sovit under dagen och humöret på pojkarna. Innan sju sover de i alla fall.

Gabriel och Linn städar rummet efter maten, sen är det förberedelser inför sängen för dem med. När de är klara så får de titta på film sista timmen eller barnprogram. Gabriel lägger vi klockan sju och Linn får sin lässtund. Sen sover de innan åtta allihop. Och jag och sambon får vår tid.

Där mellan så hinner man med många blöjbyten samt många kramar med allihop. Mycket kärlek med många barn.

På väg och sätta in barnen i bilen, men först en bild.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Ja så kom det ett brev på posten till oss om en orosanmälan till sociala myndigheterna från någon i vårat trapphus. De hade uttryckt sin oro över barnen den 11 maj och samtidigt så sitter jag med försäkringskassans papper om sjukanmälan för en av mina söner som skall fyllas i ( man kan ju inte sjukanmäla alla fyra som vid det tillfället var magsjuka ). Jag kan inget annat än att sucka fast jag egentligen skulle vilja skrika ännu högre än igår. Hör ni grannar, vad tänkte ni på? Sjuka barn gråter när de kräks och skiter på sig eller har ont just för att dom är sjuka. Tänk att sociala myndigheterna får slösa på sina resurser på en utredning som förmodligen inte kommer att leda någon vart i stället för att verkligen hjälpa barn som behöver det.

Kunde inte låta bli att skriva en lapp och sätta i porten:

Hej Grannar!

Den 11 maj så har någon i detta trapphus roat sig med att anmäla oss till sociala myndigheterna och uppenbarligen uttryckt sin oro över alla våra barn. Och alla våra barn som vid detta tillfälle var magsjuka dessutom ( alla fyra ). De kräktes i omgångar, sket på sig och grät en hel del för att de förmodligen hade ont i magen eller mådde dåligt ( och för dig som inte vet så gråter sjuka barn ). Våra pojkar höll på så i stort sett hela natten och om vart annat.

Vad enkelt det hade varit för dig som anmälde oss att komma och ringa på dörren i stället. Du hade fått ganska klara bevis omgående på att alla var magsjuka. Men förmodligen tyckte du att det var enklare att ringa ett anonymt samtal till sociala myndigheterna.

Det finns dock bevis på att alla var magsjuka i form av samtal till försäkringskassan, VAB från jobbet, samtal till Handens närsjukhus och sjukvårdsupplysningen. Så din anmälan kommer inte så långt mer än att sociala myndigheterna får ännu en utredning som läggs ner i stället för att använda sina resurser till att hjälpa barn som verkligen behöver det.

För er som det sticker i ögonen på att vi har många barn så vill jag bara säga att vi är på väg att skaffa större boende, men även sådant tar tid eller kostar pengar. Jag tycker inte att vi ska behöva sätta en lapp i porten eller springa hos sociala myndigheterna varje gång barnen är sjuka för att de gråter lite. Det hade varit enkelt och löst på fem minuter om du hade ringt på dörren i stället. Jag eller min sambo Thomas bits inte. Så till dig som anmälde oss, här är mitt nummer XXX-XXX XX XX eller ring på dörren en trappa upp.

Mvh Eva och Thomas

Just nu är jag bara allmänt irriterad över människor som inte har något bättre för sig än att kolla på sina grannar. Visst är det bra att sociala finns för barnens skull men snälla. Barngråt och skrik i alla ära. Man hör om det är gnäll eller smärta. Ring på dörren och fråga, ta reda på fakta i stället. Ha lite ryggrad.

Jag vet vilka de flesta är i min port och detta gör ju att man kommer att fråga ut varenda en. Men förmodligen så kommer denna person inte att ge sig till känna. Så jag kan lika gärna uttrycka min irritation här.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Jag kan förstå nyfikenheten när man kommer med tre på en gång. Men ibland undrar man över människors beteende. Vissa kommer smygande och frågar försiktigt och andra vräker ur sig saker och tror sig veta bäst hur vi ska göra. Sen finns det dom som pratar bakom ryggen på en i tron om att man inte hör något och sen finns det dom som visar det tydligt eller säger det tydligt med. Vart man än går så väcker man uppmärksamhet och det går inte att undgå. Ingen av oss vill låsa in sig eller låta barnen leva i en skyddad verkstad. Precis som de andra barnen så vill vi att de ska se, uppleva och lära sig saker. Vi gör utflykter och allt annat som en "normal" familj gör.

Vi hoppas att folks kommentarer försvinner vart eftersom barnen växer och vagnen är ute ur bilden. Då ser de bara antalet barn och reaktionerna blir då kanske annorlunda. Även om de troligtvis kommer att kommentera, för det gör dom ändå när man har många barn och faller utanför normen som normal familj. Givetvis hoppas vi också på att barnen inte tar skada av allt detta hysteri. Hur kommer de bli behandlade på förskola och skolan? Hur tar de andra barnen uppmärksamheten som riktas på trillingarna när vi är ute ( nu finns det en del som ser alla barnen men ni är få )? Hur kommer trillingarna ta det just för att dom är trillingar? Det är bara framtiden som kan utvisa detta och under tiden så får vi som föräldrar ta ansvar att se till att de behandlas lika allihopa. Vad mer kan vi göra?

Kommentarer som en del häver ur sig får en alltid att fundera lite. Hur menar du nu när du säger så där? En klassisk kommentar är - Men gud, det måste vara jobbigt!

Nej det är det inte, i alla fall inte i vårt fall. Ett barn som har kolik kan också vara en jobbig situation. Våra tre är lugna ändå, men visst kan det finnas dagar då det är kaotiskt. Men handen på hjärtat, kan det inte även vara det med ett barn? Hur mäter man jobbigt, jobbigare eller jobbigast?

En annan klassisk kommentar är - Men nu räcker det med barn va?

Vem bestämmer det undrar jag? Där står jag höggravid bredvid och lyssnar på något som jag anser att människor inte har att göra med. Hur många barn ska jag ha? Mitt och min sambos val och det är vi som tar hand om barnen ( tro mig, man kan ta hand om fler än fem barn utan att det är misshandel ). En kommentar som jag mest skrattar åt men även undrar hur människor kan häva ur sig.

Sen finns det en kommentar som jag gillar faktiskt och kan inte annat än skratta när jag hör det - Har ni ingen TV hemma?

Jo det har vi. Även om vi inte är blodiga tv-serie följare så tittar vi på film ofta faktiskt. Och jag visste inte att man hade mer sex bara för att man inte har en TV hemma, blir det verkligen mer barn gjorda då? Jag trodde det krävdes ett enda tillfälle och vid rätt tidpunkt att bli med barn, oavsett TV eller inte. Men jag kanske har fel ;-).

Lägger in en bild som Thomas har tagit. På något sätt tilltalar denna bild mig mycket.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva