Efter regn kommer solsken säg det. Om jag ska prata om vädret så är det nog tvärtom. Solen var igår och regnet idag. Nu menar jag mer mitt mående, känner mig mycket bättre idag. Även om det har varit lite duster här och där i familjen. Mycket av det som har hänt av bråken har fått mig att fundera väldigt mycket. Både på gott och ont. Och mina tankar blev så klockrena när jag läste en artikel i en tidning (Vi Föräldrar) som jag fått låna av Cilla med.

Ett urklipp från Trotsboken fick mig att inse vissa saker. Saker som jag också tror på som blir bekräftade att jag inte är ensam om att tycka, känna och vara med om. Att våga bli arg som förälder helt enkelt. Varför är det så tabu? Att både visa känslor och tala om det?

Precis som de skriver i artikeln så säger vi till våra barn att de får vara arga och visa känslor. Men vi då? Precis som våra små barn så är vi också människor med både känslor och ett humör.

Nu menar jag inte att man jämt och ständigt ska skrika och tro att det inte gör skada. Men att ibland så får man lov även som föräldrer att bli arg, sätta ner foten och säga ifrån. Jag tror inte det är farligt, och det är min åsikt. Ett udrag från Trotsboken:

Om vi inte sätter stopp kan barnet däremot känna att vi överger det. Ibland måste vi bära i väg på en illvrålande, sparkande unge. Och vi måste hindra barnet som biter eller slår till exempel pappa eller ett annat barn.

Om vi föräldrar gav upp och gjorde precis som barnen kräver skulle barnens utveckling stanna upp. Genom att vi faktiskt kräver vissa saker från barnen, så hjälper vi dem att gå framåt.

Vi måste sätta stopp för barnet av fyra skäl. Skäl 1 och 2 är självklara för de flesta, skäl 3 och 4 är det långtifrån. De kan till och med kännas utmanande:

1. För att skydda barnet. Till exempel från att bli skadat i trafiken eller från att få i sig något farligt.

2. För att barnet ska må bra. De ska få näringsrik mat, inte få hål i tänderna, få nog med sömn och inte frysa och bli blött. Det är vi föräldrar som måste lära barnen vardagens ordning och det kan under perioder leda till att vardagen blir en maktkamp praktiskt taget från morgon till kväll.

3. För att barnet ska bli en social varelse. Det ska kunna leva och fungera med andra, inte bara hemma utan också i samhället. Ett barn som alltid får som det vill blir odrägligt att leva med. Om barnet inte får några gränser blir det inte omtyckt varken av andra barn eller andra vuxna. Det får ett negativt bemötande av andra och blir isolerat.

4. För att barnet behöver motstånd. Att ha konflikter med andra människor är en nödvändig och ofrånkomlig del av växandet och mognaden. Konflikterna behövs för att barnet ska utvecklas till en egen individ som är medveten om sina egna önskningar och behov och kan ta hänsyn till andras önskningar och behov. Och man kan ofta se att barnet känner sig nöjt efter en utkämpad konflikt.

Nu var artikeln mycket längre och jag kan tänka mig att boken är högintressant, i alla fall för mig. Fick det lite "bekräftat" att jag är nog inte så jävlig trots allt, jag är bara mamma och förälder. En förälder med känslor precis som mina barn har känslor. Det bästa ut av allt var slutklämmen på artikeln:

Trotsperioder har vi hela livet:

2-3 år

4 år

6 år

9 år

12 år

tonåren

graviditet

30- och 40-årskris

klimakteriet

Så där har vi också ett svar. Jag trotsar jag också. Så nu ska jag lägga mig ner och skrika, sparka i golvet och gråta lite.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

 

Mia

18 september 2011 21:46

Det är så sant... efter klimakteriet, så kommer bland annat pensions-trotsen... " jag ska minnsan jobba tills jag inte står på benen längre.....", även som äldre har man också trots-perioder.. som ex " jag?!! rullator?? Jag har minsann inga problem med balansen på vintern.. och vips ligger de på marken med en höftfraktur",Vi föds och dör med trots, kris och utveckling.. så är det bara.. Och det funkar så länge våra behov blir tillfredsställda... dvs kärlek, och med och motgångar..

/ Kramar i massor

http://www.zebbeskamp.bloggplatsen.se

Trillingmamman

19 september 2011 09:35

HAHAHAHA.. Mia är det du och jag som låter så när vi är 70+ ????

Ja trots ja.... underbart men ack så jobbigt också mellan varven. Tur att man vågar vara mänsklig och framföra sina känslor ändå. Tänk dig dom som bara curlar och bär allt inom sig... hua.

Ha en underbar start på veckan gumman!

Kramar Eva

 

Annica

18 september 2011 21:52

Underbart skrivet vännen, så klockrent!

http://trollmorsbusungar.blogg.se

Trillingmamman

19 september 2011 09:37

Tack

 

Inger Ottosson

18 september 2011 22:32

Hej. Jag blir så glad när någon skriver som du. Vi är människor vi mammor (föräldrar) också. Vi har visst rätt att bli arg, ledsen, sårad ja vilken känsla som helst. Det vi behöver visa våra barn är väl att man inte får inte göra vad man vill. Jag tror att om man inte visar sina känslor för sina barn så upplever de en falskhet hos oss vuxna. Barn känner.... :)Kram Ps, jag kommer sno det du skrev till mina föräldrar på förskolan. Barn vill ha gränser.:)

Trillingmamman

19 september 2011 09:41

Hej Inger...

.. och TACK! Jag vet inte om jag skulle våga att vara omänsklig och inte kunna visa känslor. Man vet ju vad som kommer ut, tänk att vända allt inåt istället.... HUA! Jag ryser av självaste tanken.

Och ja falskt blir det. Hur kan man spela glad när man i självaste verket kokar som en ångpanna? Barn känner av mer än vad man tror. Visst att man ska skydda dom men inte från allt. Det är att måla upp en fasad som inte finns. Chocken blir nog större då när de får se hur verkliga liver fungerar...

Ja sno den du ;-). Kan behövas :-). Och ha en underbar vecka!!

Kramar Eva

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Sitter och njuter på balkongen. Det är över 20 grader. Ska verkligen njuta nu av sista dagen. Sola lite till, handla lite och bara vara. Det är så fridfullt. Saknar de små barnen och på ett sätt ska det bli skönt och komma hem till det normala ...

Ja det blev semester i år, kanske inte flera veckor men ack så skönt. Det bar i alla fall mot varmare breddgrader. Hej igen Zakynthos. Tredje gången jag är här. Älskar detta ställe, så fridfullt. Tog med mig min äldsta dotter denna gång. Har bestämt...

Så kom den här dagen man sett fram mot på mycket länge. En liten minisemester med min äldsta dotter. Nu sitter vi och tar en gofika på stationen. Vi ska snart bege oss till Göteborg och Landvetter. I morgon bitti tidigt bär det av mot varmare br...

Det är nästan så jag har glömt hur det är att blogga, har inte haft tid eller lust. Det har varit många nya intryck. Kan tala om att jag klarade mig. Fick mitt legitimation och är nu sjuksköterska. Är också anställd på kliniskt basår som man nu m...

Hoppsan, nu har det gått ett tag igen sen jag skrev. Inte meningen, har haft fullt upp bara. Allt flyter på kan man säga. Känner mig stark. Och glad. Det var länge sen jag kände så här faktiskt. Nu finns det många orsaker till varför men en stor a...