Med tanke på allt skit man matats med sen årets start så känner jag mig trots allt stark. Vet inte hur många gånger jag velat kasta in handduken. Det började med fem som fick vattkoppor efter varandra vilket resulterade i en underkänd tenta (den andra klarade jag). Efter det följde svinkoppor på två av barnen, även där blev det att vara hemma men lyckades hålla mig ovanför vattenytan i varje fall. Sen ringer dom igen och ett av barnen fick spolmask vilket självklart ledde till att hela familjen fick ta en kur. Nu står jag här med tredje barnet som fick svinkoppor och är mitt i praktiken. Nu har jag dock hjälp tack och lov. Det är inte bara sjukdomar utan även allt privat skit som hänger över en som en fistel i arslet, en taskig skiva som står på repeat. Har fått nog av allt skit och motgångar faktiskt. Känns som måttet är rågat. Hur jag ens orkar stå upp, läsa på högskola, få allt att flyta och träna samtidigt är för mig ofattbart. En sak är säkert, hade inte kunnat göra det utan mina fina vänner och familj. Tack för att ni finns! Jag är väl rätt seg av mig antar jag och ge upp finns inte i min värld, inte nu när jag kommit så långt.

Trivs så himla bra på min praktik. Jag lär mig massor som jag kommer att ta med mig i min kommande profession. Det driver mig framåt med.

Så fortsättningsvis blir det läsa, träna och ta emot mer skit (för det är inte slut med det på långa vägar). Det som inte dödar det härdar, har sagt det förr och säger det igen. Har mina mål framför mig, stora och små men det driver mig framåt. Tack vare min familj och mina vänner!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva