Vi har en kreativ, busig liten man i familjen vid namn Gabriel. Och jag är inte ett dugg förvånad, bara arg på mig för att jag ännu inte har inhandlat lås till kylskåpet. Vi flyttar ju snart så det får bli på det nya stället. Tills dess så får man hålla antennerna på spänn och fasettögonen öppna i fortsättningen.

Ja vad har han gjort den lilla mannen!? Lika bra att låta bilden tala.

Ser ut som omelett va? Och varför just ägg? Att man inte lär sig att ställa dem högst upp i kylen när man har storhandlat. Mitt fel i vanlig ordning.... Den här gången dock så kunde jag inte låta bli att INTE fotografera. Det är inte första gången äggen åker på golvet kan jag tala om.

Gabriel din lilla busunge. Vet nog vad min mamma tänker i det här läget. Vad du än tänker mamma, säg det inte.

Mitt nystädade golv dessutom. Vad kul och städa två gånger. Får lite besök ikväll över middag vilket jag ser fram mot. Har haft mamma här som hjälpt mig med köket igen. Tack mamma för din hjälp!

Kvällshysterin är i full gång och det är dags att göra middag till ett gäng pirayor. Men jag var tvungen att andas lite med bloggen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Trodde att en tur till parken skulle göra susen efter det att ha haft syster Anna och en av hennes söner på besök. Men pojkarna ville inte alls efter en stund. En ramlar, en grinar, en smiter och en slåss. Så det blev ingen lång stund ute. Bättre lite än inte alls då vädret var helt underbart. Det märks dock att de fortfarande är lite sjuka, annars hade de orkat längre.

Humöret blev inte bättre inne så det blev mutor med Billy´s panpizza till middag. Från ljudnivå HÖG till fridfullhet på 3 sekunder efter det att jag serverade maten. Och för en stund så var barnen nöjda. Så här fina var dom.

Det fanns dock en liten tjej som var på sitt bästa humör, Julie. Två månader är hon nu och kan ge sitt bästa leende.

Pojkarna somnade gott efter badet. Var ju tvungen att skölja bort maten från alla tänkbara kroppsdelar. För det var pizza överallt på dom små. Julie är fortfarande vaken ett tag till och har fått bada hon med. Men som vanligt så kommer hon att somna snart eftersom det är kväll. Och då får jag och min stora tjej Linn lite egen tid. Det blir titta på Idol och äta popcorn som står på schemat. Inte fel med lite onsdagsmys.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Först och främst så vill jag säga TACK för era varma inlägg angående det som hände Alexander. Det berör väldigt mycket.

Allt har gått tillbaka till sin vardag även om bilden finns på min näthinna fortfarande. Så igår var det trillingarnas 18-månaders kontroll på BVC. Till min hjälp hade jag pappa med mig. Han fick den stora äran att passa barnen medan jag tog en och en in till sköterskan. Hade även Gabriel och Julie med mig och det blev fullt ös i lekrummet medan det pågick.

Ni kanske redan vet hur det går till, men hur gör man egentligen med tre på en gång!? I mitt fall så fick jag ta en och en medan jag gick in. Först en intervju ute i lekrummet av sköterskan. Hon frågade lite hur det låg till med ordförrådet, fysiken, ätandet och så vidare. Hon tyckte det var så fascinerande att de var så himla olika och att jag hade stenkoll på vem som kunde vad. Finns ingen förklaring till det mer än att jag bara vet, det är ju mina barn och jag är en sådan person som lägger saker på minnet helt enkelt.

Isac är den som är mest framåt. Han gjorde det man skulle göra på kontrollen. Hans svaga sida var ritandet, han utförde det med blicken -Jag gör det då för att du säger det. Men absolut inga problem, intresset fanns inte bara. Isac är ju den som är mest fysisk. Viktmässigt så följer han sin kurva som han ska. Han kan också hantera många ord och är den som pratar mest av trillingarna.

Lucas gjorde också det man skulle kunna göra. Hans kurva var också helt som den skulle. Han är dock den som är "minst" av dem alla tre medan Isac och Alexander är jämnare. Men inte mycket som skiljer. Lucas kan också hantera klossar, ritandet och ord... men när han själv har lust. Han gjorde dock det igår på kontrollen utan anmärkning.

Sen har vi Alexander. Hade ingen lust alls. Kan minst ord, ville inte bygga med klossar ( men han kan bygga med lego ), pekade inte ut några kroppsdelar och rita var inte alls kul. Han satt med sin krita och undersökte den noga, DET var intressant. Inget egentligen att oroa sig för men han skall kollas upp vid två års ålder. De hade överseende med att de var många och tre och helt enkelt olika. För de är de ju. Så länge de gör framsteg så måste de få göra det i sin egen takt helt enkelt. Tyckte det gick bra för alla tre ändå. Och med kontroll, vägning, mätning och ta spruta så var vi klara och utanför dörren på en timme och tio minuter.

Och summerar man så är det samarbetet mellan sköterskan, pappa och mig som gjorde att det flöt på snabbt. Intervjun i lekrummet, hon antecknade. Sen att jag fick hjälp med att passa barnen så att jag kunde ta en och en in och koncentrera mig på det, och pappa hjälpte. Det gjorde det hela mycket smidigt.

På torsdag är det bara Julie som ska på 2-månaders kontroll och till det så har jag mammas hjälp som passar de andra barnen hemma tills jag är klar.

Hade min syster Elin på besök igår också som hjälpte mig med badrummet inför flytten. Det blev jättefint och jag är otroligt tacksam för den hjälp jag får av mina nära och kära inför flytten. TACK!

Bara en vecka kvar nästan. Och fortfarande i fas med packning och allt. Den mest organiserade flytten jag varit med om. Och det mycket tack vare den hjälp jag har fått och får skulle jag vilja säga.

Nu ska jag ta en kopp kaffe, njuta lite och umgås med barnen.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Detta hände igår men jag var alldeles för skakig och skärrad för att skriva om det. Vid middagstid, det var dags för alla att äta. Eftersom vi hade gjort en sådan god lunch så blev det lätt att värma det till middag för de tre små, de var lite hysteriska och maten behövde serveras lite fortare kände jag. Sen vet jag inte om det var för att dom var trötta eller om det var förkylningen som härjade på dom alla tre då de var otroligt griniga.

Så här i efterhand när jag tänker på det så är det lite som i en dimma fortfarande, man kommer ihåg sekvenser men egentligen inte hur allt gick till.

Torkade av barnen en efter en när de hade ätit klart, fortfarande inte riktigt glada. Sist blev Alexander och han var den som var mest ledsen av dem alla. Som han kan vara när han är trött eller sjuk. Jag började duka av och när jag försvann ut i köket så blev han ännu mera arg och ledsen och började skrika för att jag försvann. Hörde honom från vardagasrummet och sen slutade han bara att skrika och det gick över till hostningar. Reagerade inte först eftersom alla trillingar hostar mer eller mindre pga förkylningen. Men det gick inte över och till slut så hörde jag att något var fel, kan inte riktigt säga vad egentligen för det var instinktivt som jag kände det. Det var något som inte stod rätt till. Släppte all disk på bänken och sprang ut i hallen där han stod och vacklade. Alexander var helt röd i hela ansiktet och jag förstod direkt att han hade satt något i halsen. Jag minns att jag tog upp honom, vände honom upp och ner men inte hur. På något sätt så höll jag honom i ena handen och "slog" till med den andra handen först över rumpan sen över ryggen. Paniken eller känslan just då går inte att beskriva med ord. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, bara att skriva om det får tårarna att välla upp igen. Vet heller inte hur många gånger jag gjorde det eller hur länge, jag vet att jag till slut hörde hans berömda nääää-ljud. Och det var som musik i mina öron. Han grät inte men snyftade. Jag höll honom och kramade honom och då kom allt fram. Började gråta hysteriskt. Jag insåg att han hade satt något i halsen och det kunde ha slutat illa. Men som tur var så kom det ut.

Ringde Thomas på en gång och jag var helt hysterisk till en början men sansade mig sedan för att berätta vad som hänt. Kändes skönt att prata med honom, vill inte störa egentligen men detta var en nödsituation. Svårt att hantera för min del när han är så långt borta. Det går ju inte att sätta sig på tåget och åka upp på en gång, det tar ju flera timmar. Så det blev ett telefonsamtal, och det var sannerligen skönt att höra hans röst.

Fick besök av mina systrar sen på kvällen och jag måste säga att det kändes bra att inte vara själv just den dagen. Allt slutade gott och jag kommer att minnas den här dagen länge med fasa. Tror det är en mardröm för föräldrar, att se ens egna barn hålla på att kvävas. För mig var det en hemskt och jag ser hela tiden bilden framför mig, hur han såg ut i det ögonblicket. Och hela händelsen i sekvenser kommer med jämna mellanrum. Tyckte att detta inlägg var svårt att skriva. Går igenom det gång på gång men lyckas inte ändra eller korrigera så ha överseende med stavfel, upprepningar och tonen i det jag skriver.

Tack Sofia för ditt stöd! Hade mina systrar här igår och vi pratade en hel del om det också bland andra saker som fick en på andra tankar. Barnen var också vakna i omgångar och det fanns inte riktigt läge för det, vet dock att jag alltid kan ringa dig om det är något. Det betyder så mycket!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Idag har det varit en mysig och trevlig dag då vi haft Sofia på besök med Baloo. Vi lunchade tillsammans och sen när barnen lekte så tog jag bilder i massor, egentligen hela 150 stycken ( systemkamera är bra ibland ). Efter det var det bara att sortera ut och redigera för bloggen. Vill låta bilderna tala sitt språk så här kommer dom. Tack Sofia! Underbara du...

Sen kom Linn hem efter skolan i samband med att Sofia skulle åka för dagen. I helgen hade Linn varit med sin pappa och farmor i Tallinn. Och hon kom hem med den finaste presenten till mig. TACK! Den är helt enkelt underbar. Världens goaste Linn.

Det värmde i hela hjärtat. Är en samlare på grodor så denna får en plats i vårt nya hem. och den har jag inte i min samling heller.

Sen måste ni bara få se resultatet av Sofias och Gabriels teckning.

Ville egentligen skriva mer men jag är alldeles för skärrad för det. Det hände en sak vid middagstid, men jag klarar inte av att skriva om det nu. Därför blir detta inlägg kortare än vad jag hade tänkt mig även om jag har haft en underbar dag i övrigt. Vill inte förstöra detta inlägg så jag återkommer om vad som hände när jag klarar av att skriva om det.

Tack Sofia för en underbar dag. Alltid lika trevligt :-). Syns snart igen. Massor med kramar.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

För första gången så känner jag ingen panik inför en flytt. Vi ligger i fas med all packning. I fredags så rensade jag mitt förråd och det blev klart på mindre än två timmar. Hade packat duktigt innan så det fanns inte så mycket att lägga ner i nya kartonger.

Vårat förråd behöver det packas lite i men jag har börjat där och slängt en massa redan. Det är dock inte så mycket kvar bara det som skall läggas i kartonger för att underlätta flytten lite.

Min mamma har varit här och hjälpt mig till och från. Alla fönstrena är tvättade, en del skåp är urtorkade, spisen och mycket mer... TACK MAMMA! Din hjälp betyder så mycket!

Lägenheten är invaderad av kartonger. Var det inte trångt innan så är det nu. Att man överlever är troligtvis för att jag är ensam hemma med barnen, Linn är i skolan och Thomas jobbar i Skövde. Det hade säkert gått annars också men det hade varit jobbigt. Nu är det jag som är den enda vuxna hemma och då kan jag ta det på ett helt annat sätt. Barnen bryr sig inte så mycket, de röjer som vanligt.

Vissa rum är inte fyllda med kartonger än. Tack och lov. Men vardagsrummet är proppfullt. Sen står det tomma kartonger som skall fyllas i hallen. Fast det är inte så mycket kvar att packa. Det tyngsta är förrådet och garaget.

För övrigt så härjar förkylningen i denna familj. Alla är snoriga, hostiga och allmänt hängiga. Men ingen feber så humöret är ändå under kontroll. De små äter och leker som vanligt. Tackar gud för det annars hade det varit jobbigt.

Veckan är späckad som vanligt så den kommer att gå fort. Nu är det verkligen nedräkning.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

När man har tre så är det lättare att jämföra dem med varandra även fast man egentligen inte borde. De är ju trots allt olika individer och utvecklas olika. Talet är det enda som är jämlikt på dem och verkar komma samtidigt något. Även om det är till en viss del olika hos dem alla tre, eller uttrycks på olika sätt. Lucas är mer för ord och pekar på olika saker och härmar där efter. Isac pratar, pratar och pratar fast på sitt eget lilla vis även han kan sina ord på vissa saker. Alexander pratar han också men minst av dem alla och kan ord han med. Det som sägs är olika för dem alla tre, ganska fantastiskt egentligen hur det kan bli så. Förståelseförmågan är väldigt bra och man kan be dem hämta saker och de gör det också. Häftigt att man har den kommunikationen med dem också. Isac är den som har "dåligast" humör och blir frustrerad när man inte förstår riktigt vad det är han vill, även om de gångerna är få. De visar vad de vill ha och jag antar att jag som mamma "vet" så de få gångerna man inte förstår så får man pröva sig fram. Hur som helst så är det riktigt kul att de börjar prata mer och mer. Gabriel var ju ganska tidig han med eller om det var runt 1½ år som trillingarna är nu. Nu har de sagt ord ett tag och det börjar komma ordentligt nu. Jag vet att Linn hade talet ganska tidigt när hon var liten.

På tisdag är det dags för deras 18 månaders kontroll och då får vi se hur det går. Får hjälp av min pappa också då det behövs fler armar än mina. Sprutor ska ju tas också. Det besöket är den sista här i Vendelsö, sen blir det i Skövde vi går.

När det gäller motoriken så tror jag att Isac leder med hästlängder. Han springer den mannen. Sparkar boll med och är otroligt duktig på det. Lucas är mest intresserad av att bygga med duplo-lego. Han bygger, sätter ihop och raserar om och om igen. Alexander kör finliret och pysslar mest med olika saker, undersöker och sen gör något av det hela. Han är också den som är mest intresserad av musik. Sätter man på radion eller skiva så skiner han upp, ställer sig vid högtalarna och dansar.

Ska bli väldigt roligt och se hur det utvecklar sig. Så många barn, så olika intressen kan inte bli annat än intressant.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva

Trots allt packande och det trånga boendet just nu så tar jag mig tid för att träna. Behöver det mentalt, ta en paus i allt. Och varför då inte träna i stället för att sitta här ( det hinner jag med ändå som ni märker ).

Ska så småningom när vi landat på nya stället fota de övningar jag gör och dela med mig lite av vad jag sysslar med när jag tränar på gummibanden.

Först trodde jag inte riktigt på dessa men när man har tränat med dem ett tag så tycker jag att det är tio gånger bekvämare än hantlar, och det är en smaksak dessutom och passar mig förträffligt. Och visst är det motstånd i dem för vissa övningar gör mig helt slut. Eller så är jag bara otränad   .

Kunde inte hålla mig från att mäta mig även om det är för tok på tidigt. Styrketräning visar resultat efter ganska lång tid, ganska otacksamt. Inga direkta muskler synliga på mig än men det har ändå minskat 3 cm i midjan, 1 cm runt om rumpan. Kanske är det annat som gjort att det försvunnit, vilket jag inte tror eftersom jag inte gjort så mycket mer än packat. Tyvärr har det inte blivit så mycket promenader heller eftersom barnen, packandet och rensandet kräver sitt just nu. Hinner ändå med gummibanden vilket jag är nöjd över. Sen när vi väl är på plats så hinner jag med promenader då Thomas ändå är hemma på kvällarna. Kommer att sätta upp min trainer också då cykelsäsongen ute inte är den bästa. Lite bra musik i öronen så duger det med för min del.

Kommer att återkomma med mer om min träning efter flytten. Kämpa på alla ni där ute!

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva