Hur kan man vara så glad när man knappt sovit något på två dar och haft häcken full på dagtid? Känner att energin är på topp ändå konstigt nog. Kan vara för att jag längtar som bara den till fredag. En tur till Stockholm med några av barnen också som skall tillbringa helgen hos mormor och morfar och en hos sin pappa. Sen ska jag få ihop det med Bloggminglet, vänner, syster och föräldrar på träff innan jag åter åker tillbaka söderut. Det kommer som sagt bli ett fullt schema den helgen, men kul ska det bli och jag ser fram mot det mycket. Många jag saknar och vill krama.

Idag har vi inte gjort mycket. Barnen är ganska självgående och leker så fint. Julie fick något ryck och skrek som en stucken gris i över 30 minuter för att hon inte fick som hon ville. Och nej, hon hade inte gjort sig illa utan det var bara spel för galleriet nu-ska-vi-testa-mamma-och-se-hur-länge-jag-kan-skrika. En riktigt envis liten dam med ett sjujäklars humör. Det visade sig att hon sovit för lite och hon får vila en stund till nu, sen kan man hoppas att skriken har tystnat för resten av dagen och inte fortsätter. Det visar sig.

Promenaderna har gett resultat sakta men säkert på kroppen. Mer och mer försvinner. Förra veckan så måttade jag med måttband och ska nu på onsdag göra det igen. Det får ta den tid det tar. Bättre med måttband än våg för vikten kan ibland vara lite missvisande. Men ytterligare 2,5 kg har jag gått ner i alla fall så det borde bli några centimeters förlust lite här och var. Men det är inte så konstigt som jag har gått denna månad, bara förra veckan totalt gick jag 78 km enligt Sports-Tracker. Inte illa! Totalt har jag gått 179,34 km den här månaden och den är inte slut än. Och ikväll väntas en runda i vanlig ordning.

Nu ska jag ta mig en kaffe, igen. Det behövs fyllas på. Har suttit tillräckligt länge nu men som tur är så har jag snälla barn som leker så fint.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva