Ja nu är det verkligen nedräkning till ett och annat. Och det finns mycket som jag ser fram mot både i år och nästa. Helt ändrade planer kan man säga. Men kul ska det bli!

Har försökt reflektera och analysera över ett samtal jag fick av min barnmorska igår. Nu hade det kommit påtryckningar från vårdcentralen eftersom jag ville bli mer grundligt undersökt där. Sen att de inte fullföljde självaste problemet utan överlät det till mödravården gjorde inte saken bättre. I alla fall så fick jag ett samtal igår och klokare blev jag inte. För de svar jag fick gjorde mig både arg, ledsen och överkörd. Varför tror dom att jag överdriver och hittar på? Testerna vittnar ju om tydlig blodbrist, vilket barnmorskan och läkaren sa också. Mitt hb ligger på hundra. Jag är konstant trött, mer än vanligt. Det flimmrar för mina ögon och jag vågar inte överanstränga mig för mycket då jag inte vill riskera att jag tex svimmar. Mina journaler vittnar om att jag har haft komplicerade förlossningar där hb-fall förekommer och att jag fått blodtransfusion. I alla rapporter står det samma sak. Och varenda graviditet så har jag samma problem, tyvärr. Dessa kurer med tabletter de föreslår hjälper ju inte. Tar två, inte ens det hjälper.

Och det går inte att säga att jag är trött för att jag har många barn eller att jag får "skylla" mig själv som väljer att bli med barn flertal gånger. Faktum är att jag är gravid här och nu och det är den här graviditeten som räknas för tillfället (hade samma problem med första också). Och det jag får till svar är att det finns inget annat än tabletterna för mig i hjälp jag kan få. Blir stum. Går det verkligen inte att förebygga så att jag slipper transfusion? Nu vet vi inte om det blir så, men de fyra journalerna som jag har kanske är något att ta med i beräkningen. Eller?

Ett ännu mera förbryllande svar från barnmorskan var -Vad tror du, förutom tabletterna hjälper?

Ja hur ska jag veta det? Jag har ingen aning faktiskt, men kanske ni barnmorskor vet som har många års erfarenhet av graviditeter. Eller läkarna som har rätt utbildning om det hela. Men jag? Varför ställs den frågan till mig? Jag kan omöjligt svara på det.

Men jag är inte inbillningssjuk. Efter "femte" gången gravid så ifrågasätter jag eftersom jag mår som jag gör även denna graviditet. Jag har flimmer för ögonen och är orolig att det ska resultera i något allvarligare i slutändan. Och det jag har i bagaget vittnar om att det kan gå som det har gjort tidigare. Där emot inte sagt att det gör det. Går det att förhindra?

Men svaret är tydligen nej. Jag får leva med Niferex två gånger om dagen för det är tydligen det enda som finns att få i mitt fall och som ska "hjälpa". Jag betalar gladeligen vad det kostar ur egen ficka om det går att förhindra eller göra så att jag mår bättre. För vad kostar det inte att ge blodtransfusion? Är det inte bättre att det går till folk som verkligen behöver det? Om det är så att det går att förhindra. Överdriver jag på något sätt? Känns som jag konstant klagar. Ja jag kanske får skylla mig själv som är gravid igen då? Men säger man någonsin det till en förstföderska med samma problem? Eller är det för att jag har valt att föda fler? Klart man funderar över det. Och tankarna förföljer mig dagligen.

Men nu är det inte så långt kvar. Under 70 dagar kvar och det går fort. Så visst kan jag stå ut. Nya tester kommer att tas eftersom det tydligen är så att om resultaten är dåliga så skall nya tester tas vart fjärde vecka. Ja men så bra då.

Finns en som jag vet jag kan fråga innan det är dags. Men tyvärr så har jag inte så stora förhoppningar. Men fråga kommer jag givetvis göra när det besöket kommer den trettonde december. Men får jag inget gehör där heller så får jag nog se mig som besegrad. För då vet jag inte längre vart jag ska vända mig.

Inget muntert inlägg tyvärr. Men jag är inte på humör idag. Det har varit en jobbig dag men jag orkar inte gå in på detaljer. Det är också ovesäntligt. Bara inte min dag. Hoppas att morgondgen flyter på bättre.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva