Jag vet att man inte ska bry sig om folks kommentarer. Det har varit på tapeten förr denna diskussion. I det här fallet så gäller det inte mig för ögonblicket även om vår familj ofta blir utsatt också för dessa icke genomtänkta uttalanden. Jag väljer att stå bakom dig Mirka i detta fall, även om du är en klippa på att försvara dig. Jag bara måste få förklara så att ni där ute har en möjlighet att förstå oss som väljer att ha många barn.

Kan någon förklara för mig varför det är synd om barn som har många syskon? Det finns familjer med ett barn som försummar barnet och det finns flerbarnsfamiljer som också försummar barnen. Men man får inte glömma att det faktiskt också finns de som klarar det galant i båda familjeförhållandena oavsett antalet barn. Men så fort man har många barn så måste man alltid, alltid förklara sig för människor som inte förstår eller kommer med dessa kommentarer om att det alltid är så synd om barnen för de kan inte få tillräckligt med uppmärksamhet osv. Vet ni inte att det faktiskt går att ge barnen egentid med var och en, små stunder eller längre om man delar upp det. Varför är det en omöjlighet i många människors ögon? Det är inte kvantiteten av tid utan kvaliteten på tiden.

Säger man automatiskt att barnen på dagis mår dåligt? Där får dom inte uppmärksamhet alltid på en gång, de får lära sig att vänta på sin tur, de får lära sig att dela med sig och att de inte alltid kommer ”först” hela tiden. Och skolan då? Hur många barn går det inte på en vuxen? Arbetslivet? Förklara för mig, är det synd om dessa barn?

Nu är kanske inte familjeförhållanden samma sak som skola, förskola, arbetsplats men det är i hemmet man lär sig grundtänkandet och får den trygghet man behöver för att klara förutsättningarna i livet. Om man får kärlek, egentid, lär sig och vänta, lär sig att dela med sig, lär sig att man inte alltid kan få allt på en gång och får tryggheten att ha människor omkring sig som älskar en och där av syskon. Har man då inte bra förutsättningar för att kunna klara det andra?

Eller är det automatiskt så att de som kommer från stora familjer är dom stökigaste i klassen, bråkigaste på förskolan eller de dummaste på arbetsplatsen? Ge mig den fakta i handen att det är så och jag överväger att tänka om.

Jag är själv uppvuxen i en familj med många syskon. Jag har inte alltid varit nummer ett, men jag har alltid kunnat säga saker till mina föräldrar och de har lyssnat. Jag har inte alltid fått det senaste eller allt jag har pekat på, men jag har då också lärt mig att det är materiella ting och av noll betydelse. Snygga, dyra saker kan inte ersätta en kram eller kärleksfulla ord. När jag har varit ledsen så har jag alltid kunnat vända mig till människor omkring mig, jag har aldrig känt ensamhet. Jag har alltid haft någon att leka med, prata med, skrattat med och det värdesätter jag högt. Och det har jag än idag. Mina föräldrar har ”sett” mig och låtit mig växa upp till den jag ville bli. De har lärt mig att kämpa för saker och det har gett mig mycket bra förutsättningar i livet i stället för att få allt serverat. Jag dog inte av att spara ihop pengar för att ta mitt körkort, det fick mig snarare att känna mig ännu mer stolt över mig själv. Vi fick åka bort ibland till min morbror och hans fru, och vet ni vad!! Jag hade faktiskt kul och kände mig inte övergiven. Den dagen mina föräldrar inte lever längre så har jag alltid någon att vända mig till, jag känner trygghet i andra vuxna eftersom det är det jag fått lära mig.

Min familj, mina syskon är det bästa jag har och den tryggheten vill jag även att mina barn ska få när de växer upp. För jag vet att det går, även om man är många. Mina föräldrar hade förutsättningarna för att klara det och så även jag. Jag vet min förmåga över vad jag kan och klarar av, det behöver ingen annan tala om för mig. Och jag vet många i min omgivning som har samma förutsättningar som jag.

Barn är en gåva som man får, många får inte ens uppleva den möjligheten. Vissa människor väljer att föda många barn för att de rätta förutsättningarna finns och att det faktum man har den gåvan att kunna bli med barn. De är planerade,önskade och lika välkomna till världen. Dra inte alla flerbarnsförälder under en och samma kam förrän ni verkligen vet hur det ligger till runt familjesituationen.

Mirka och Peter! Grattis till det kommande barnet, det är en gåva som ni ännu en gång får uppleva. Önskar all lycka till på vägen och hoppas att allt går bra även denna gång.

Tack för att ni läser! Vid tangenterna/Eva